Nothing but the truth
Vi lever i en värld som är till för att kväva oss. Där vi bara är en liten del av det stora hela och där allt vi tycker och tänker aldrig någonsin kommer betyda någonting. Kanske för dem människorna vi har runt omkring oss, kanske för andra att ta vidare med sig i sina liv, att dela med sig av. Kanske vi en dag kan stå där och säga att vi gjort livet bättre för en person.
Mitt liv tappade precis det värde det har fått. Och det är för att vad jag gör idag eller imorgon spelar ingen roll, att vara del i det stora hela spelar ingen roll. Jag kommer heller aldrig göra någonting av betydelse för mer än en grupp personer åt gången. Jag ser så mycket orättvisa i min vardag att det förblindar mig, att det gör det svårt för mig att se klart. Jag gav livet en mening bara för att kunna känna betydelsen av att göra ett val för egen del och inte för andras. Samtidigt som ett val för någon annan är större än alla tankar jag ägnar åt mig själv så kommer det jag gör och det jag väljer att göra i mitt liv inte spela någon roll när jag är död.
Jag vill göra en skillnad. Precis som vi alla vill göra en skillnad. Och att tänka att om man kan göra någon skillnad för EN person, då har man lämnat världen så mycket rikare. Jag förstår mig på religion nu, att ge mening åt något, att det finns ett syfte och att vi en dag kommer möta det vi väntat på så länge. Men tänk om det här är allt vi har, tänk om det liv vi lever idag är det som finns. Och jag tror så innerligt på att det finns en mening och ett syfte med allting. Att folk svälter, att människor krigar. Att stöld, svält och våld existerar i våran vardag, det måste finnas en mening. Men att jag tar en människa bort från gatan ger bara en plats åt någon ny.
Jag klarar inte av att se allting förfalla. Och jag vill inte stänga in mig i mitt rum, där allting är tryggt för att försöka ge en mening åt MITT liv. Så som vi alla gör. Så som vi alla väljer att göra. Vi är en del av en stor apparat som bara kommer fortsätta och fortsätta och vi kan inte stoppa den. Vi kan inte finna en omväg runt eller en genväg igenom.
Jag önskar vi alla kunde vara lika oskyldiga som barn.. där världen är enkel att förstå och där man inte förstår att man är en del av ett system som någon har byggt upp och satt oss i. Ett system som är omöjligt att slå sig ur. Och allt för många av oss accepterar det så som det är. Att jag utbildar mig till något vettigt, eller att jag väljer en väg att uttrycka mig på, jag kommer oavsett aldrig nå ut till den stora massan, och inte ens då kan JAG göra en skillnad. Inte ens vi kan göra en skillnad.
Paniken tar tag i alla delar av min kropp och jag måste finna en utväg. Jag blir så upprörd och jag kan inte leva med den inbillade meningen jag gett mitt liv, jag kan heller inte dela mitt liv med likasinnade och att vi tillslut stänger in oss i våran egen lilla bubbla. Jag vill ut, jag vill slå mig lös, jag vill ge meningen en innebörd. Inte bara se på när livet och världen rasar framför våra fötter. Jag är fast besluten att finna en väg som är rätt för mig.. en väg som jag tänker gå vare sig jag går den ensam eller tillsammans med någon, så ska det vara min väg. Den jag har valt, för min skull, och för den skull som jag valt att göra det.
I want to make it go away, I want to start all over again and make it right this time..
Idag när jag vaknade upp kände jag att jag verkligen vill hitta hem igen. Jag vill inte se hindren längre, jag vill inte må dåligt, inte somna och vakna med tårar i ögonen. Så mycket har hänt som aldrig borde ha hänt, jag har sårat någon jag aldrig någonsin ville göra illa, jag har brutit ett löfte jag gav och jag har bevisat för världen att jag inte var bättre än någon annan. Jag lever med det varenda dag, minnena kommer att blekna men det har satt sina spår, och hur sårad man än blir finns det ingen värre känsla än att vara den som sårat någon.
Livet har tagit mig till en plats där jag för första gången fick stå på egna ben, ta hand om mig själv och lära mig saker därifrån. Jag älskar den här platsen på det sättet att det var här jag för första gången i hela mitt liv fick möjlighet att växa som person, inte bara genom någon annan utan även på egen hand. Och det är den biten som ger mig hopp om att kunna komma tillbaka, att få ordna upp det vi gjorde fel. För jag vill inte gå tillbaka till nätterna jag känner den ångesten och den paniken över att vara ensam i den här världen, jag vill inte gå tillbaka till att lägga allt ansvar på en annan persons liv, jag vill inte såra dig mer på det sättet jag gjort sen den dagen i februari för fyra år sedan, då jag inte kunde säga att jag ville ha dig på en gång. För har det inte alltid varit så med mig? Jag har aldrig kunna göra rätt val vid rätt tidspunkt, utan har alltid kommit i efterhand och ångrat mina beslut för att kunna göra om valet på nytt. Och här står jag igen, medveten om att jag har en sista chans, och fast besluten att göra det rätta valet!! För andra gången, och hoppas att även du är 100 % säker på att det är rätt val, den här gången..
Ord räcker inte till för att förklara hur mycket jag älskar honom, jag kan inte förklara den känslan jag får i kroppen av att se på honom eller höra hans röst. Men i mig vet jag att jag alltid haft rätt när jag väl gjorde mitt val i maj för fyra år sedan så vet jag att jag gjorde ett val som var meningen att räcka livet ut. Rädslan i mig för att förlora det har varit så ofanligt stor hela vägen, men idag är jag mer rädd än jag någonsin varit. Därför att jag inte kan ändra på något, utan vi står där vi står och måste gå härifrån. Och jag vill bara att vi ska lägga all sorg och allt annat bakom oss för att kunna leva precis så som jag alltid önskat oss.
New York, Nya Zealand, Japan, Kina, Kroatien, Syd Afrika, Australien, Thailand..
I hope we can make our dreams come true..
Jag har alltid sagt att man kan förverkliga sina drömmar tillsammans, man är aldrig någon annans hinder.. låt det vara en möjlighet att göra dina erfarenheter rikare, att få dela dem med någon du älskar. Och vill du inte dela dem, utan göra det för din egen skull, ensam, kom då ihåg att hon sitter där hemma och väntar på dig. Därför det enda du behöver säga är att du önskar att hon ska vänta på dig, och att hon alltid kommer vara med i dina tankar, även om du gör något alldeles på egen hand. Hon kommer förstå dig, hon kommer ge dig tid. Och hon kommer vänta tills den dagen du kommer tillbaka..
Förlåt mig älskling.
Men jag vill göra allting bra igen.
För alltid.
Why?
Jag fick aldrig säga att jag var ledsen och saknade honom. Jag blev arg på honom direkt för att jag kände att även fast han var ute så var han glad över att jag satt hemma ensam. Men jag insåg ganska snabbt att jag var tvungen att säga förlåt, för det är inte han som bestämmer över andras handlingar, och det var aldrig han som fick mig att vara arg hela kvällen. Det var bara själv grejen, och jag antar att situationen är ohållbar.
Jag vet inte om det lönar sig att flytta härifrån och komma hem igen, men jag funderar starkt på att göra det. För jag har ingenting här att göra förutom jobbet och där hemma finns det åtminstone en person som jag måste få prata med.. sen får jag se var jag går därifrån.
god natt
Jag har alltid varit rädd för att dö. Att inte veta vad som händer, att inte veta om något av det man gör idag är värt något imorgon när man inte längre finns till.
Att säga att jag inte känner någonting är lögn, för utan den ångestattack jag fick ikväll så hade jag inte valt att gå hem istället för att följa med ut. Kanske har jag haft för högt tempo och inte låtit mig själv varva ner, jag har ju knappt varit hemma annat än ett par dagar då jag sovit i min säng.
Det är svårt för mig att förstå hur jag kan känna att jag älskar någon när jag är helt emotionellt bedövad. Men ändå kan jag känna den lilla biten av hopp strömma genom mig. Jag är för trött för det här ikväll, men det jag vill säga var att..
jag tror jag måste tycka om någon väldigt mycket för att känna det just nu..
I do want you..
Jag vet att du är rädd, och jag är också rädd. Och jag har varit rädd så länge, rädd för att förlora dig, rädd för att inte räcka till, rädd för att såra dig, rädd för att själv bli sårad. Jag har ont i mig och jag behöver läka, och det behöver du med. Utan krav och utan förpliktelser. Vi behöver tid. Jag vet att du oroar dig, jag har varit där alldeles för många gånger förr. Så om det inte ser ut som att jag bryr mig så betyder det bara att jag varit där förut och jag går inte tillbaka dit.. för jag vill orka stiga upp på morgon, jag vill orka ta mig igenom livet, jag vill kunna se framåt. För här och nu är det kaos.
Jag kommer alltid vilja ha dig. Frågan är bara om jag räcker till.. så att vi slipper såra varandra mer.
Förlåt mig..
Du gör inte illa dem du älskar, du förstör inte deras liv och hur bra jag än försökt leva så lyckas jag alltid göra det på ett eller annat sätt. Jag vet inte om det beror på att jag aldrig lyssnar på vad jag själv vill och för sent säger ifrån, eller om det verkligen är så att jag aldrig kommer vara den personen jag vill vara. Jag tänker alldeles för mycket på mig själv.
Efter det här ångrar jag vart enda felsteg jag gjort, jag ångrar det så mycket att jag kommer få svårt att leva med mig själv och kunna se mig själv i spegeln. Och kanske ville jag rymma från allt det där, inte känna efter. Men på ett sätt förtjänar jag att må så här, för det var så fel det bara kunde bli. Jag har lärt mig att människor är falska och att livet inte alltid för dig dit du ska. Jag har alltid kunnat sova hur dåligt jag än har mått, men nu vet jag inte längre. Jag sov inte mycket förra natten och jag har nog inte sovit speciellt många timmar den här veckan.
Därför ber jag om tid att få andas. Jag överlever varje dag, jag kämpar för att orka stå. Jag vet inte ens om jag vill leva med mig själv längre. Jag har sårat för många och bevisat för dem som aldrig trott på mig att jag inte var värd det.
Och idag sitter jag inte bara här ensam. Utan jag sitter hemma ensam för första gången på hela veckan och ser rakt fram. Jag saknar styrkan i mig själv. Den jag var på väg att finna. Dem som jag funnit som vänner här borta är allt för långt undan och idag har jag varit så arg och irriterad. Jag har velat skrika på percis alla och fråga varför dem inte kan se att jag inte behöver höra hårda ord även om dem bara är på skämt. Jag grät hela vägen hem från jobbet. Jag orkar bara inte stå upp och vara stark, men jag vill inte att någon ska se mina svagheter.
Jag har fått höra att jag är bland de mest omtänksamma människor som finns. Verkligheten är en annan. Jag förtjänar inte ens att någon säger dem orden till mig. För jag försöker vara en större människa än vad jag kan vara. Hela dagen har jag varit arg och låtit det gå ut över människor som jag tycker om, bara för att de inte förstår. Och vem är jag att begära något sånt. Vem är jag att begära att få del av någon annans tid?
Och ikväll när dem frågar mig om jag vill dela tiden med dem, så tackar jag nej. Som alla andra gånger då jag varit på dåligt humör och inte vill förstöra för andra. Jag vet vad ni ser mig för, vad mina gester visar, och ni får egentligen tro vad ni vill. Jag vill lära mig att klara mig ensammen, jag vill lära mig att stå på mina egna ben utan att vara beroende av någon. Jag vill göra mina egna val och inte vara beroende av vad andra väljer att göra. Om jag vill gå ut och ingen vill med då går jag ut, och om de ändrar sig sedan och ska ut och frågar om jag ska med, då kan de bara fara själva. Jag är fortfarande arg över att jag inte kan acceptera att kunna göra som jag själv vill utan att vara beroende av vad andra väljer. Men jag hoppas det kommer en dag, det är det viktigaste för mig just nu!
Och jag vill bara säga att älska någon gör du i ditt hjärta, och för mig innebär det mer än allt det ytliga, det är inte viktigt för mig. Jag visar alltid vilka jag tycker om och vem som betyder något för mig. På mitt sätt..
Life always bring us to a better place..
Semester it is :)
Nu är jag tillbaka i Luleå för några dagar och visst är det skönt att komma "hem", träffa människor man inte sett på jättelänge, umgås med familjen. Få se lite människor, att det faktiskt existerar människor över huvudtaget. Men det är inte att komma hem. I går när jag ställde mig i duschen kändes det precis som när man är hos någon annan och duschar, och när jag skulle göra frukost i morse så hittar jag ingenting i skåpen. Och jag saknar Carro. Den här staden är inte samma sak längre, och det får mig bara att känna mig ännu mer förvirrad. För vad är det som är hem nu? Var är allt det man kan komma tillbaka till?
Jag har aldrig blivit så glad över att se en människa som jag blev igår, och jag ville bara krama sönder honom. Men det är inte samma sak längre och jag känner det. Och för min egen del så har jag behövt ta ett steg bort för att inte rasa samman, men det ligger kvar där under ytan och jag hoppas att jag inte behöver göra något åt det nu för jag vill inte vara ledsen. En sak är säker det går att sakna en människa så mycket att det gör ont, och det går att sakna någon man har precis framför sig. Och det är något jag gjort allt för länge, och kanske är det därför jag klarat mig så bra som jag gjort. Jag vill inte gå tillbaka. Jag vill leva mitt liv och bli en bättre människa, och om eller när vi finner tillbaka då ska det vara därifrån och allting annat ska vara lagt åt sidan. Jag vet inte hur mycket det tjänar till att diskutera längre för det blir bara som förr. Allt tjaffs som vi båda vill ifrån. Var det inte därför det blev så här? På ett sätt vet jag precis varför vi hamnade här, på ett sätt kan jag inte förstå alls vad det var som hände..
Nu ska jag njuta av mina fyra dagar som jag har här och försöka att inte stressa så mycket, träning i massor, shopping, middag med vänner och ny hårfärg och frisyr? Vi får väl seeee. Har tolv jobbdagar i rad som väntar när jag kommer tillbaka. Semester it is :)
Äntligen en ledig dag
Idag är jag ledig och Sara ska komma till mig och vi ska se One tree hill och laga mat och mysa hela dagen. Och senare på kvällen kanske killarna kommer hit också. Om bara Dan försvann från Ivars skulle jag seriöst överväga att flytta dit bara för att de verkar ha det så kul där nu. Jag vill också ha någon att dela alla mina måltider med och kunna gå och knacka på dörren när som helst och veta att det är någon där. Fast å andra sidan är jag nöjd med det här med. Välidgt, väldigt nöjd.
På tisdag far jag hem till Luleå. Det ska bli underbart att få komma dit, få se lite gamla ansikten, äta mammas och pappas mat och slippa diska för hand. Sen ska jag skämma bort mig själv med en hel hög shopping och kanske till och med färga håret hos frisören. Och så ska jag självklart få öppna mina försenade födelsedagspresenter. Jag längtar.
You just dont know it yet
Jag har tagit mitt steg bort i från det där och jag önskar kanske inte längre att det såg annorlunda ut. Det jag menar med det är att jag behöver ett rikare liv, jag behöver omge mig med människor och verkligen se att jag klarar av att möta människor på samma villkor, inte ställa för höga krav och att kunna se någon i ögonen och låta dem se rakt in i mig. Jag behöver lära mig att inte lägga allt ansvar på en person, och kväva livslusten ur dem.
It's better to have loved and lost, then never loved at all..
Du går aldrig vidare. Du lär dig att leva med smärtan, med sorgen, med glädjen och lyckan. Om du förlorar någon du älskar varför ska du minnas den personen som någon som tog något från dig, som någon som gjorde dig illa, varför ska du glömma bort någon du innerst inne vill dela varje sekund med? Neeej, du lär dig att leva med minnena, du lär dig att kunna andas i mellanrummen och när allting inte snurrar runt lika fort som tidigare då kan du faktiskt se vad du fick, och att du alltid kommer vara ett par erfarenheter rikare.
Jag har nyss sett klart seven pounds, och jag känner mig som emily. Jag har fått ett nytt hjärta, jag har fått nya ögon att se med. Life always bring us to a better place. All of us. We just dont know it yet.
I will always love you..
Och för en gångs skull sitter jag och gråter för något annat än att jag är ensam eller att jag saknar någon eller något. Utan för att jag älskar en person otroligt mycket och jag vet att han älskar mig tillbaka och kommer alltid göra det. Jag gråter för att jag är så otroligt lycklig över att jag känner världens finaste person. Och jag längtar tills jag kommer hem. Hem där jag alltid kommer känna mig hemma, och det spelar ingen roll var han eller jag går. Jag kommer alltid känna mig hemma där och jag vet att jag aldrig kommer förlora den platsen.
Du får bokstavligt talat hacka dig i var du vill i mitt liv. För jag älskar att ha dig där och jag älskar att inte veta nästa gång du hör av dig, för på ett sätt blir det så mycket bättre när du väl gör det. Och jag trodde aldrig jag skulle uppskatta det så mycket som jag gjorde idag. Det är fint att ha fått lära sig att uppskatta livet, och det känns skönt att jag har fått lära mig att uppskatta att du gör saker på ditt sätt.
You said: "Can't you just get over it!?"
Jag springer runt så fort att när jag väl måste stanna upp så inser jag att det inte går att springa ifrån någonting. Det är så otroligt skönt att komma hem till sin egen lägenhet och inte ha någon att ta hänsyn till, och det är skönt att kunna komma och gå as I please. Men när man kommit och gått tillräckligt länge och vet att man sitter här ensam hur mycket jag än sysselsätter mig med, så gör det ont. Det gör ont att veta att man inte hör hemma någonstans.. att jag inte har en plats att fylla ut..
Det kommer dröja ett tag tills nästa gång jag stannar upp, jag hoppas bara inte det blir när jag far tillbaka till sverige.. utan att jag kan vänta med det tills jag kommit hit igen.
and I've lost mine..
I really hate myself some times..
Och gottgöra det skall jag oavsett om någon hörde mig eller inte. Man ska inte tala illa om folk, jag ska inte tala illa om andra när jag sitter och klagar över att andra pratar illa om mig. Jag är precis den personen jag hatar. And tonight I really hate myself.
Barn och hundvakt
Natten igår fick mig att inse en hel del. Vi bygger broar som alltid kommer brännas ner istället för att bygga upp dem så att vi aldrig behöver falla. Jag känner mig lycklig här. Livet är inte komplicerat, jag kan sitta hemma unden en filt i soffan och mysa till det med god mat och film. Jag har "vänner" att ringa och gå över till när jag är ensam. Jag har ett jobb som jag trivs på, om än jag börjar bli lite less. Mina känslor däremot gör det hela så mycket mer komplicerat. Inte bara på grund av saknaden, men även på grund av prestationsångesten, paniken, känslan jag saknar av att vara omtyckt, bekräftelsen, känslan av att inte kunna få det jag vill ha... jag kan fortsätta i all oändlighet.
but there's alot of them I wish I could leave behind..
I find it sad to see so many people loose their way..
För inte så länge sedan var det jag som hade ett självdestruktivtbeteende, och jag är fortfarande förundrad över hur stark jag känner mig idag och hur långt jag kommit längst vägen. Det gör ont att se så många människor runt omkring mig mista tilliten till sig själv och till vad som är meningen med deras liv och deras väg att gå. Jag önskar jag kunde finna vägen åt dem alla, men jag har nog inte än riktigt funnit ut var jag ska gå och vad jag ska göra med mitt liv än.
Men jag har svårt att tycka synd om mig själv när de flesta runt omkring mig famlar i mörker efter en utväg och att kunna hjälpa en person genom allt detta skulle vara guld värt för mig. Det enda jag kan erbjuda är att finnas där oavsett vad, och även om jag ännu inte kommit över besvikelsen av att ingen tar emot det så är jag glad att jag har möjligheten att se andra istället för att enbart tänka på mig själv.
Jag tror du lyckades bra med det du gjorde för mig, och för det kommer jag alltid vara tacksam.
I'll never forget this..
Tell me who I am.. show me..
Det finns en sak jag ångrar i allt det här, och det är att jag aldrig vågade släppa in de få människor som faktiskt kommit och gått de senaste åren. Men jag tror det var viktigt för mig att lära mig något av att veta att jag nu är ensam. Jag har aldrig haft ett sunt förhållande till att människor kommit och gått ur mitt liv och att ha en person i sitt liv skärmar av en från verkligheten. Min ensamhet har ingenting annat än med rädsla att göra. Och jag håller för hårt i den enda människa som står där och när du tappar fotfästet då är rädslan din enda vän.
Och jag känner den fortfarande. Jag har tvingat mig själv att varje dag göra saker jag inte orkar med att göra. När jag istället bara skulle vilja sitta ensam hemma och inte göra någonting. Jag är rädd för att behöva visa hur ledsen jag är, jag är rädd för att prata med någon för att jag inte vet om den personen kommer vara kvar imorgon, jag är rädd för att bli sårad igen. Lämnad. Jag har väldigt lätt för att få förtroende för någon, jag har väldigt lätt för att tro det bästa om människor. Men jag vet att jag aldrig riktigt släpper någon in, även om jag lämnar ut allting om mig själv och om hur dåligt jag blivit behandlad. Jag kanske bara vill tro att jag får förtroende för andra, för jag tror inte det finns någon som känner mig. Den jag är under all den biten som gör ont i mig, under allt det som jag alltid trott har varit mitt liv.
Jag undrar om någon någonsin kommer lära känna mig, jag vet inte ens själv vem jag är utan allt det som gör ont..
