Jag har valt att vara tyst ett tag, just för att jag inte vet vad jag ska säga. Idag var det 13 dagen i rad jag jobbade och det har tagit en god del på mina krafter bara det. Förutom allt annat som ligger till last för att jag ikväll valde att göra något helt annat än vad jag lovat mig själv att göra. Jag var otroligt trött ikväll och efter två glas vin mådde jag illa. Till slut slutade det med att jag och john satt och diskuterade döden och då gick det upp för mig att jag verkligen inte känner något för någonting längre.

Jag har alltid varit rädd för att dö. Att inte veta vad som händer, att inte veta om något av det man gör idag är värt något imorgon när man inte längre finns till.

Att säga att jag inte känner någonting är lögn, för utan den ångestattack jag fick ikväll så hade jag inte valt att gå hem istället för att följa med ut. Kanske har jag haft för högt tempo och inte låtit mig själv varva ner, jag har ju knappt varit hemma annat än ett par dagar då jag sovit i min säng.

Det är svårt för mig att förstå hur jag kan känna att jag älskar någon när jag är helt emotionellt bedövad. Men ändå kan jag känna den lilla biten av hopp strömma genom mig. Jag är för trött för det här ikväll, men det jag vill säga var att..

jag tror jag måste tycka om någon väldigt mycket för att känna det just nu..