Tog nyss en promenad hem från Roger och lyckades få skavsår på hälen, så det svider ganska så duktigt just nu. Om några timmar sitter jag på flyget till Stockholm tillsammans med Carro. Jag är lite smått stressad, har inte packat än och hon ska fara till flygplatsen så jävla sent, fast Carro skulle nog kalla det rejält stressad eftersom jag ringer och låter lite allmänt panikslagen. Det roliga är att om det skulle vara hon som skulle vara stressad så skulle jag vara den som inte hade bråttom någonstans. Åtminstone inte på hypernivå. Lagom är bäst, hatar folk som stressar ihjäl sig (jag tillhör inte den kategorin) och folk som min far som packar väskan en halvtimme innan flyget går. Ja, han har missat det några gånger också.

När man väl är i Stockholm sen vill man ju shoppa lite, men det kommer det förhoppningsvis inte bli så mycket av. Jag dödar den som drar in mig i en skoaffär. Jag har inte RÅD!!

Nu ska jag fortsätta packa och klä på mig kläder :)

Nu är jag hemma igen. Varken med längtan eller glädje utan bara ett stort tomt hål i bröstet. När vi for för 16 dagar sen så tänkte jag att det skulle bli en skön semester. När jag kom dit glömde jag bort allt vad verkligheten innehåller och lät de två veckorna i Thailand bli min vardag. Och jag älskade det. Jag älskade det så mycket. Och för varje dag som gick växte paniken därför att här hemma fanns ingenting att komma tillbaka till. Eller jo, kanske någon bortglömd vän som gärna hade fått vara med på resan, men annars, ingenting.

För två dagar sedan blev jag påkörd av en vespa i Phuket town. Det fick mig att inse hur mycket livet är värt och att jag inte får glömma bort att säga hur mycket jag älskar dem som finns i mitt hjärta. Jag sprang över vägen för några småmynt. Kanske var det ett sätt för någon att tala om för mig att inte sätta så mycket värde vid pengar och saker. Trots det, och trots att farten var hög och smällen riktigt rejäl så ställde jag mig upp nästan direkt. Jag hade några stora skrapsår över kroppen och idag värker nacken och ryggen och benen riktigt mycket, men inga kläder eller saker blev förstörda. Inga djupa sår, inga brutna ben. Och det enda jag tänkte på när jag flög de där metrarna i luften var att om jag dör nu så hoppas jag att de jag bryr mig om lever ett liv jag kan vara stolt över dem för.


Pengar är av betydelse för att kunna existera i den här världen, för att kunna förverkliga sina drömmar. Två veckor är alldeles för liten tid att tillbringa i ett land som man fäster sig så mycket vid. När regnperioden är över hoppas jag att jag tjänat ihop så mycket pengar att jag kan åka tillbaka och stanna där ett längre tag. Jag vet precis vad jag vill göra med mitt liv och vad jag vill göra för världen. Men vägen dit är ingen väg jag vill gå och när jag såg snön och kände kylan här i Luleå igen kände jag för första gången att jag nog aldrig kommer komma hem igen.