Igår ringde jag en person som jag ville skulle förklara för mig varför världen ska vara så dum mot mig.

Jag fick aldrig säga att jag var ledsen och saknade honom. Jag blev arg på honom direkt för att jag kände att även fast han var ute så var han glad över att jag satt hemma ensam. Men jag insåg ganska snabbt att jag var tvungen att säga förlåt, för det är inte han som bestämmer över andras handlingar, och det var aldrig han som fick mig att vara arg hela kvällen. Det var bara själv grejen, och jag antar att situationen är ohållbar.

Jag vet inte om det lönar sig att flytta härifrån och komma hem igen, men jag funderar starkt på att göra det. För jag har ingenting här att göra förutom jobbet och där hemma finns det åtminstone en person som jag måste få prata med.. sen får jag se var jag går därifrån.