Jag känner mig redo att öppna dörren och ta ett steg framåt och stänga dörren efter mig. Lämna det kapitlet i mitt liv och fortsätta framåt, att ge liv åt det lilla jag har kvar. Jag finner bara inte dörren och jag tror inte det beror på att det är mörkt just nu, eller att jag inte är färdig här för att kunna ta det steget. Jag tror bara det är så att den dörren inte existerar. Jag har öppnat och stängt många dörrar i mitt liv, det har aldrig varit lätt att gå vidare. Därför får den här delen av mitt liv en helt annat betydelse. Jag är villig att gå vidare, även om det ger mig dåligt samvete, just därför att det här inte är något jag kommer eller vill glömma, just för att det även är en del av det som kommer efteråt. Och just därför tror jag aldrig att jag kommer finna den dörren, det är inte meningen att jag ska gå ut och stänga dörren efter mig...

Det finns en sak jag ångrar i allt det här, och det är att jag aldrig vågade släppa in de få människor som faktiskt kommit och gått de senaste åren. Men jag tror det var viktigt för mig att lära mig något av att veta att jag nu är ensam. Jag har aldrig haft ett sunt förhållande till att människor kommit och gått ur mitt liv och att ha en person i sitt liv skärmar av en från verkligheten. Min ensamhet har ingenting annat än med rädsla att göra. Och jag håller för hårt i den enda människa som står där och när du tappar fotfästet då är rädslan din enda vän.

Och jag känner den fortfarande. Jag har tvingat mig själv att varje dag göra saker jag inte orkar med att göra. När jag istället bara skulle vilja sitta ensam hemma och inte göra någonting. Jag är rädd för att behöva visa hur ledsen jag är, jag är rädd för att prata med någon för att jag inte vet om den personen kommer vara kvar imorgon, jag är rädd för att bli sårad igen. Lämnad. Jag har väldigt lätt för att få förtroende för någon, jag har väldigt lätt för att tro det bästa om människor. Men jag vet att jag aldrig riktigt släpper någon in, även om jag lämnar ut allting om mig själv och om hur dåligt jag blivit behandlad. Jag kanske bara vill tro att jag får förtroende för andra, för jag tror inte det finns någon som känner mig. Den jag är under all den biten som gör ont i mig, under allt det som jag alltid trott har varit mitt liv.

Jag undrar om någon någonsin kommer lära känna mig, jag vet inte ens själv vem jag är utan allt det som gör ont..