Ska jag vara ärlig ville jag inte fara hem förra veckan. Jag visste att det väntade saker på mig som skulle göra ont, både i mig och i andra. Jag ville gömma mig undan och aldrig mer möta världen. Men när jag samlat nog mod och insåg att den jag älskar förtjänar att veta hur dålig jag varit, så fanns det ingen väg tillbaka. Och efter det har allting bara snurrat runt i 360 km/h och jag har knappt haft tid till att andas.

Du gör inte illa dem du älskar, du förstör inte deras liv och hur bra jag än försökt leva så lyckas jag alltid göra det på ett eller annat sätt. Jag vet inte om det beror på att jag aldrig lyssnar på vad jag själv vill och för sent säger ifrån, eller om det verkligen är så att jag aldrig kommer vara den personen jag vill vara. Jag tänker alldeles för mycket på mig själv.

Efter det här ångrar jag vart enda felsteg jag gjort, jag ångrar det så mycket att jag kommer få svårt att leva med mig själv och kunna se mig själv i spegeln. Och kanske ville jag rymma från allt det där, inte känna efter. Men på ett sätt förtjänar jag att må så här, för det var så fel det bara kunde bli. Jag har lärt mig att människor är falska och att livet inte alltid för dig dit du ska. Jag har alltid kunnat sova hur dåligt jag än har mått, men nu vet jag inte längre. Jag sov inte mycket förra natten och jag har nog inte sovit speciellt många timmar den här veckan.

Därför ber jag om tid att få andas. Jag överlever varje dag, jag kämpar för att orka stå. Jag vet inte ens om jag vill leva med mig själv längre. Jag har sårat för många och bevisat för dem som aldrig trott på mig att jag inte var värd det.

Och idag sitter jag inte bara här ensam. Utan jag sitter hemma ensam för första gången på hela veckan och ser rakt fram. Jag saknar styrkan i mig själv. Den jag var på väg att finna. Dem som jag funnit som vänner här borta är allt för långt undan och idag har jag varit så arg och irriterad. Jag har velat skrika på percis alla och fråga varför dem inte kan se att jag inte behöver höra hårda ord även om dem bara är på skämt. Jag grät hela vägen hem från jobbet. Jag orkar bara inte stå upp och vara stark, men jag vill inte att någon ska se mina svagheter.

Jag har fått höra att jag är bland de mest omtänksamma människor som finns. Verkligheten är en annan. Jag förtjänar inte ens att någon säger dem orden till mig. För jag försöker vara en större människa än vad jag kan vara. Hela dagen har jag varit arg och låtit det gå ut över människor som jag tycker om, bara för att de inte förstår. Och vem är jag att begära något sånt. Vem är jag att begära att få del av någon annans tid?

Och ikväll när dem frågar mig om jag vill dela tiden med dem, så tackar jag nej. Som alla andra gånger då jag varit på dåligt humör och inte vill förstöra för andra. Jag vet vad ni ser mig för, vad mina gester visar, och ni får egentligen tro vad ni vill. Jag vill lära mig att klara mig ensammen, jag vill lära mig att stå på mina egna ben utan att vara beroende av någon. Jag vill göra mina egna val och inte vara beroende av vad andra väljer att göra. Om jag vill gå ut och ingen vill med då går jag ut, och om de ändrar sig sedan och ska ut och frågar om jag ska med, då kan de bara fara själva. Jag är fortfarande arg över att jag inte kan acceptera att kunna göra som jag själv vill utan att vara beroende av vad andra väljer. Men jag hoppas det kommer en dag, det är det viktigaste för mig just nu!

Och jag vill bara säga att älska någon gör du i ditt hjärta, och för mig innebär det mer än allt det ytliga, det är inte viktigt för mig. Jag visar alltid vilka jag tycker om och vem som betyder något för mig. På mitt sätt..


Life always bring us to a better place..