Nothing but the truth
Jag vet inte var man börjar eller var man slutar? När man ska sluta kämpa för rättvishet eller när man ska ge upp det man tror på?! När är det dags att sluta kämpa och ge upp? När ska man inse att man ska stå där och kämpa hur många slag och sparkar man än får? När är det dags att inse att man kan få det man vill ha, när är det dags att inse att vi kanske borde stå för det vi tror på, och se till att även andra får det dem vill ha?!
Vi lever i en värld som är till för att kväva oss. Där vi bara är en liten del av det stora hela och där allt vi tycker och tänker aldrig någonsin kommer betyda någonting. Kanske för dem människorna vi har runt omkring oss, kanske för andra att ta vidare med sig i sina liv, att dela med sig av. Kanske vi en dag kan stå där och säga att vi gjort livet bättre för en person.
Mitt liv tappade precis det värde det har fått. Och det är för att vad jag gör idag eller imorgon spelar ingen roll, att vara del i det stora hela spelar ingen roll. Jag kommer heller aldrig göra någonting av betydelse för mer än en grupp personer åt gången. Jag ser så mycket orättvisa i min vardag att det förblindar mig, att det gör det svårt för mig att se klart. Jag gav livet en mening bara för att kunna känna betydelsen av att göra ett val för egen del och inte för andras. Samtidigt som ett val för någon annan är större än alla tankar jag ägnar åt mig själv så kommer det jag gör och det jag väljer att göra i mitt liv inte spela någon roll när jag är död.
Jag vill göra en skillnad. Precis som vi alla vill göra en skillnad. Och att tänka att om man kan göra någon skillnad för EN person, då har man lämnat världen så mycket rikare. Jag förstår mig på religion nu, att ge mening åt något, att det finns ett syfte och att vi en dag kommer möta det vi väntat på så länge. Men tänk om det här är allt vi har, tänk om det liv vi lever idag är det som finns. Och jag tror så innerligt på att det finns en mening och ett syfte med allting. Att folk svälter, att människor krigar. Att stöld, svält och våld existerar i våran vardag, det måste finnas en mening. Men att jag tar en människa bort från gatan ger bara en plats åt någon ny.
Jag klarar inte av att se allting förfalla. Och jag vill inte stänga in mig i mitt rum, där allting är tryggt för att försöka ge en mening åt MITT liv. Så som vi alla gör. Så som vi alla väljer att göra. Vi är en del av en stor apparat som bara kommer fortsätta och fortsätta och vi kan inte stoppa den. Vi kan inte finna en omväg runt eller en genväg igenom.
Jag önskar vi alla kunde vara lika oskyldiga som barn.. där världen är enkel att förstå och där man inte förstår att man är en del av ett system som någon har byggt upp och satt oss i. Ett system som är omöjligt att slå sig ur. Och allt för många av oss accepterar det så som det är. Att jag utbildar mig till något vettigt, eller att jag väljer en väg att uttrycka mig på, jag kommer oavsett aldrig nå ut till den stora massan, och inte ens då kan JAG göra en skillnad. Inte ens vi kan göra en skillnad.
Paniken tar tag i alla delar av min kropp och jag måste finna en utväg. Jag blir så upprörd och jag kan inte leva med den inbillade meningen jag gett mitt liv, jag kan heller inte dela mitt liv med likasinnade och att vi tillslut stänger in oss i våran egen lilla bubbla. Jag vill ut, jag vill slå mig lös, jag vill ge meningen en innebörd. Inte bara se på när livet och världen rasar framför våra fötter. Jag är fast besluten att finna en väg som är rätt för mig.. en väg som jag tänker gå vare sig jag går den ensam eller tillsammans med någon, så ska det vara min väg. Den jag har valt, för min skull, och för den skull som jag valt att göra det.
Vi lever i en värld som är till för att kväva oss. Där vi bara är en liten del av det stora hela och där allt vi tycker och tänker aldrig någonsin kommer betyda någonting. Kanske för dem människorna vi har runt omkring oss, kanske för andra att ta vidare med sig i sina liv, att dela med sig av. Kanske vi en dag kan stå där och säga att vi gjort livet bättre för en person.
Mitt liv tappade precis det värde det har fått. Och det är för att vad jag gör idag eller imorgon spelar ingen roll, att vara del i det stora hela spelar ingen roll. Jag kommer heller aldrig göra någonting av betydelse för mer än en grupp personer åt gången. Jag ser så mycket orättvisa i min vardag att det förblindar mig, att det gör det svårt för mig att se klart. Jag gav livet en mening bara för att kunna känna betydelsen av att göra ett val för egen del och inte för andras. Samtidigt som ett val för någon annan är större än alla tankar jag ägnar åt mig själv så kommer det jag gör och det jag väljer att göra i mitt liv inte spela någon roll när jag är död.
Jag vill göra en skillnad. Precis som vi alla vill göra en skillnad. Och att tänka att om man kan göra någon skillnad för EN person, då har man lämnat världen så mycket rikare. Jag förstår mig på religion nu, att ge mening åt något, att det finns ett syfte och att vi en dag kommer möta det vi väntat på så länge. Men tänk om det här är allt vi har, tänk om det liv vi lever idag är det som finns. Och jag tror så innerligt på att det finns en mening och ett syfte med allting. Att folk svälter, att människor krigar. Att stöld, svält och våld existerar i våran vardag, det måste finnas en mening. Men att jag tar en människa bort från gatan ger bara en plats åt någon ny.
Jag klarar inte av att se allting förfalla. Och jag vill inte stänga in mig i mitt rum, där allting är tryggt för att försöka ge en mening åt MITT liv. Så som vi alla gör. Så som vi alla väljer att göra. Vi är en del av en stor apparat som bara kommer fortsätta och fortsätta och vi kan inte stoppa den. Vi kan inte finna en omväg runt eller en genväg igenom.
Jag önskar vi alla kunde vara lika oskyldiga som barn.. där världen är enkel att förstå och där man inte förstår att man är en del av ett system som någon har byggt upp och satt oss i. Ett system som är omöjligt att slå sig ur. Och allt för många av oss accepterar det så som det är. Att jag utbildar mig till något vettigt, eller att jag väljer en väg att uttrycka mig på, jag kommer oavsett aldrig nå ut till den stora massan, och inte ens då kan JAG göra en skillnad. Inte ens vi kan göra en skillnad.
Paniken tar tag i alla delar av min kropp och jag måste finna en utväg. Jag blir så upprörd och jag kan inte leva med den inbillade meningen jag gett mitt liv, jag kan heller inte dela mitt liv med likasinnade och att vi tillslut stänger in oss i våran egen lilla bubbla. Jag vill ut, jag vill slå mig lös, jag vill ge meningen en innebörd. Inte bara se på när livet och världen rasar framför våra fötter. Jag är fast besluten att finna en väg som är rätt för mig.. en väg som jag tänker gå vare sig jag går den ensam eller tillsammans med någon, så ska det vara min väg. Den jag har valt, för min skull, och för den skull som jag valt att göra det.
Kommentarer
Trackback