Jag springer runt så fort att när jag väl måste stanna upp så inser jag att det inte går att springa ifrån någonting. Det är så otroligt skönt att komma hem till sin egen lägenhet och inte ha någon att ta hänsyn till, och det är skönt att kunna komma och gå as I please. Men när man kommit och gått tillräckligt länge och vet att man sitter här ensam hur mycket jag än sysselsätter mig med, så gör det ont. Det gör ont att veta att man inte hör hemma någonstans.. att jag inte har en plats att fylla ut..


Det kommer dröja ett tag tills nästa gång jag stannar upp, jag hoppas bara inte det blir när jag far tillbaka till sverige.. utan att jag kan vänta med det tills jag kommit hit igen.