Nu är jag tillbaka i Luleå för några dagar och visst är det skönt att komma "hem", träffa människor man inte sett på jättelänge, umgås med familjen. Få se lite människor, att det faktiskt existerar människor över huvudtaget. Men det är inte att komma hem. I går när jag ställde mig i duschen kändes det precis som när man är hos någon annan och duschar, och när jag skulle göra frukost i morse så hittar jag ingenting i skåpen. Och jag saknar Carro. Den här staden är inte samma sak längre, och det får mig bara att känna mig ännu mer förvirrad. För vad är det som är hem nu? Var är allt det man kan komma tillbaka till?

Jag har aldrig blivit så glad över att se en människa som jag blev igår, och jag ville bara krama sönder honom. Men det är inte samma sak längre och jag känner det. Och för min egen del så har jag behövt ta ett steg bort för att inte rasa samman, men det ligger kvar där under ytan och jag hoppas att jag inte behöver göra något åt det nu för jag vill inte vara ledsen. En sak är säker det går att sakna en människa så mycket att det gör ont, och det går att sakna någon man har precis framför sig. Och det är något jag gjort allt för länge, och kanske är det därför jag klarat mig så bra som jag gjort. Jag vill inte gå tillbaka. Jag vill leva mitt liv och bli en bättre människa, och om eller när vi finner tillbaka då ska det vara därifrån och allting annat ska vara lagt åt sidan. Jag vet inte hur mycket det tjänar till att diskutera längre för det blir bara som förr. Allt tjaffs som vi båda vill ifrån. Var det inte därför det blev så här? På ett sätt vet jag precis varför vi hamnade här, på ett sätt kan jag inte förstå alls vad det var som hände..

Nu ska jag njuta av mina fyra dagar som jag har här och försöka att inte stressa så mycket, träning i massor, shopping, middag med vänner och ny hårfärg och frisyr? Vi får väl seeee. Har tolv jobbdagar i rad som väntar när jag kommer tillbaka. Semester it is :)