Nothing but the truth
Jag vet inte var man börjar eller var man slutar? När man ska sluta kämpa för rättvishet eller när man ska ge upp det man tror på?! När är det dags att sluta kämpa och ge upp? När ska man inse att man ska stå där och kämpa hur många slag och sparkar man än får? När är det dags att inse att man kan få det man vill ha, när är det dags att inse att vi kanske borde stå för det vi tror på, och se till att även andra får det dem vill ha?!
Vi lever i en värld som är till för att kväva oss. Där vi bara är en liten del av det stora hela och där allt vi tycker och tänker aldrig någonsin kommer betyda någonting. Kanske för dem människorna vi har runt omkring oss, kanske för andra att ta vidare med sig i sina liv, att dela med sig av. Kanske vi en dag kan stå där och säga att vi gjort livet bättre för en person.
Mitt liv tappade precis det värde det har fått. Och det är för att vad jag gör idag eller imorgon spelar ingen roll, att vara del i det stora hela spelar ingen roll. Jag kommer heller aldrig göra någonting av betydelse för mer än en grupp personer åt gången. Jag ser så mycket orättvisa i min vardag att det förblindar mig, att det gör det svårt för mig att se klart. Jag gav livet en mening bara för att kunna känna betydelsen av att göra ett val för egen del och inte för andras. Samtidigt som ett val för någon annan är större än alla tankar jag ägnar åt mig själv så kommer det jag gör och det jag väljer att göra i mitt liv inte spela någon roll när jag är död.
Jag vill göra en skillnad. Precis som vi alla vill göra en skillnad. Och att tänka att om man kan göra någon skillnad för EN person, då har man lämnat världen så mycket rikare. Jag förstår mig på religion nu, att ge mening åt något, att det finns ett syfte och att vi en dag kommer möta det vi väntat på så länge. Men tänk om det här är allt vi har, tänk om det liv vi lever idag är det som finns. Och jag tror så innerligt på att det finns en mening och ett syfte med allting. Att folk svälter, att människor krigar. Att stöld, svält och våld existerar i våran vardag, det måste finnas en mening. Men att jag tar en människa bort från gatan ger bara en plats åt någon ny.
Jag klarar inte av att se allting förfalla. Och jag vill inte stänga in mig i mitt rum, där allting är tryggt för att försöka ge en mening åt MITT liv. Så som vi alla gör. Så som vi alla väljer att göra. Vi är en del av en stor apparat som bara kommer fortsätta och fortsätta och vi kan inte stoppa den. Vi kan inte finna en omväg runt eller en genväg igenom.
Jag önskar vi alla kunde vara lika oskyldiga som barn.. där världen är enkel att förstå och där man inte förstår att man är en del av ett system som någon har byggt upp och satt oss i. Ett system som är omöjligt att slå sig ur. Och allt för många av oss accepterar det så som det är. Att jag utbildar mig till något vettigt, eller att jag väljer en väg att uttrycka mig på, jag kommer oavsett aldrig nå ut till den stora massan, och inte ens då kan JAG göra en skillnad. Inte ens vi kan göra en skillnad.
Paniken tar tag i alla delar av min kropp och jag måste finna en utväg. Jag blir så upprörd och jag kan inte leva med den inbillade meningen jag gett mitt liv, jag kan heller inte dela mitt liv med likasinnade och att vi tillslut stänger in oss i våran egen lilla bubbla. Jag vill ut, jag vill slå mig lös, jag vill ge meningen en innebörd. Inte bara se på när livet och världen rasar framför våra fötter. Jag är fast besluten att finna en väg som är rätt för mig.. en väg som jag tänker gå vare sig jag går den ensam eller tillsammans med någon, så ska det vara min väg. Den jag har valt, för min skull, och för den skull som jag valt att göra det.
Vi lever i en värld som är till för att kväva oss. Där vi bara är en liten del av det stora hela och där allt vi tycker och tänker aldrig någonsin kommer betyda någonting. Kanske för dem människorna vi har runt omkring oss, kanske för andra att ta vidare med sig i sina liv, att dela med sig av. Kanske vi en dag kan stå där och säga att vi gjort livet bättre för en person.
Mitt liv tappade precis det värde det har fått. Och det är för att vad jag gör idag eller imorgon spelar ingen roll, att vara del i det stora hela spelar ingen roll. Jag kommer heller aldrig göra någonting av betydelse för mer än en grupp personer åt gången. Jag ser så mycket orättvisa i min vardag att det förblindar mig, att det gör det svårt för mig att se klart. Jag gav livet en mening bara för att kunna känna betydelsen av att göra ett val för egen del och inte för andras. Samtidigt som ett val för någon annan är större än alla tankar jag ägnar åt mig själv så kommer det jag gör och det jag väljer att göra i mitt liv inte spela någon roll när jag är död.
Jag vill göra en skillnad. Precis som vi alla vill göra en skillnad. Och att tänka att om man kan göra någon skillnad för EN person, då har man lämnat världen så mycket rikare. Jag förstår mig på religion nu, att ge mening åt något, att det finns ett syfte och att vi en dag kommer möta det vi väntat på så länge. Men tänk om det här är allt vi har, tänk om det liv vi lever idag är det som finns. Och jag tror så innerligt på att det finns en mening och ett syfte med allting. Att folk svälter, att människor krigar. Att stöld, svält och våld existerar i våran vardag, det måste finnas en mening. Men att jag tar en människa bort från gatan ger bara en plats åt någon ny.
Jag klarar inte av att se allting förfalla. Och jag vill inte stänga in mig i mitt rum, där allting är tryggt för att försöka ge en mening åt MITT liv. Så som vi alla gör. Så som vi alla väljer att göra. Vi är en del av en stor apparat som bara kommer fortsätta och fortsätta och vi kan inte stoppa den. Vi kan inte finna en omväg runt eller en genväg igenom.
Jag önskar vi alla kunde vara lika oskyldiga som barn.. där världen är enkel att förstå och där man inte förstår att man är en del av ett system som någon har byggt upp och satt oss i. Ett system som är omöjligt att slå sig ur. Och allt för många av oss accepterar det så som det är. Att jag utbildar mig till något vettigt, eller att jag väljer en väg att uttrycka mig på, jag kommer oavsett aldrig nå ut till den stora massan, och inte ens då kan JAG göra en skillnad. Inte ens vi kan göra en skillnad.
Paniken tar tag i alla delar av min kropp och jag måste finna en utväg. Jag blir så upprörd och jag kan inte leva med den inbillade meningen jag gett mitt liv, jag kan heller inte dela mitt liv med likasinnade och att vi tillslut stänger in oss i våran egen lilla bubbla. Jag vill ut, jag vill slå mig lös, jag vill ge meningen en innebörd. Inte bara se på när livet och världen rasar framför våra fötter. Jag är fast besluten att finna en väg som är rätt för mig.. en väg som jag tänker gå vare sig jag går den ensam eller tillsammans med någon, så ska det vara min väg. Den jag har valt, för min skull, och för den skull som jag valt att göra det.
I want to make it go away, I want to start all over again and make it right this time..
Idag när jag vaknade upp kände jag att jag verkligen vill hitta hem igen. Jag vill inte se hindren längre, jag vill inte må dåligt, inte somna och vakna med tårar i ögonen. Så mycket har hänt som aldrig borde ha hänt, jag har sårat någon jag aldrig någonsin ville göra illa, jag har brutit ett löfte jag gav och jag har bevisat för världen att jag inte var bättre än någon annan. Jag lever med det varenda dag, minnena kommer att blekna men det har satt sina spår, och hur sårad man än blir finns det ingen värre känsla än att vara den som sårat någon.
Livet har tagit mig till en plats där jag för första gången fick stå på egna ben, ta hand om mig själv och lära mig saker därifrån. Jag älskar den här platsen på det sättet att det var här jag för första gången i hela mitt liv fick möjlighet att växa som person, inte bara genom någon annan utan även på egen hand. Och det är den biten som ger mig hopp om att kunna komma tillbaka, att få ordna upp det vi gjorde fel. För jag vill inte gå tillbaka till nätterna jag känner den ångesten och den paniken över att vara ensam i den här världen, jag vill inte gå tillbaka till att lägga allt ansvar på en annan persons liv, jag vill inte såra dig mer på det sättet jag gjort sen den dagen i februari för fyra år sedan, då jag inte kunde säga att jag ville ha dig på en gång. För har det inte alltid varit så med mig? Jag har aldrig kunna göra rätt val vid rätt tidspunkt, utan har alltid kommit i efterhand och ångrat mina beslut för att kunna göra om valet på nytt. Och här står jag igen, medveten om att jag har en sista chans, och fast besluten att göra det rätta valet!! För andra gången, och hoppas att även du är 100 % säker på att det är rätt val, den här gången..
Ord räcker inte till för att förklara hur mycket jag älskar honom, jag kan inte förklara den känslan jag får i kroppen av att se på honom eller höra hans röst. Men i mig vet jag att jag alltid haft rätt när jag väl gjorde mitt val i maj för fyra år sedan så vet jag att jag gjorde ett val som var meningen att räcka livet ut. Rädslan i mig för att förlora det har varit så ofanligt stor hela vägen, men idag är jag mer rädd än jag någonsin varit. Därför att jag inte kan ändra på något, utan vi står där vi står och måste gå härifrån. Och jag vill bara att vi ska lägga all sorg och allt annat bakom oss för att kunna leva precis så som jag alltid önskat oss.
New York, Nya Zealand, Japan, Kina, Kroatien, Syd Afrika, Australien, Thailand..
I hope we can make our dreams come true..
Jag har alltid sagt att man kan förverkliga sina drömmar tillsammans, man är aldrig någon annans hinder.. låt det vara en möjlighet att göra dina erfarenheter rikare, att få dela dem med någon du älskar. Och vill du inte dela dem, utan göra det för din egen skull, ensam, kom då ihåg att hon sitter där hemma och väntar på dig. Därför det enda du behöver säga är att du önskar att hon ska vänta på dig, och att hon alltid kommer vara med i dina tankar, även om du gör något alldeles på egen hand. Hon kommer förstå dig, hon kommer ge dig tid. Och hon kommer vänta tills den dagen du kommer tillbaka..
Förlåt mig älskling.
Men jag vill göra allting bra igen.
För alltid.
I do want you..
Hur förklarar man för någon man älskar att man älskar dem så mycket att det gör ont i kroppen? Hur förklarar man för någon man älskar att man sårat dem så djupt att man inte vet om man kan förlåta sig själv? Hur förklarar man för någon man älskar att man vill ha dem på alla sätt som bara är möjligt, när man inte vet hur man ska kunna ge sig in i det igen, så rädd för att bli sårad? Hur förklarar man för någon man älskar att man inte kan ge dem ett svar därför att hjärtat inte tål att dö en gång till...
Jag vet att du är rädd, och jag är också rädd. Och jag har varit rädd så länge, rädd för att förlora dig, rädd för att inte räcka till, rädd för att såra dig, rädd för att själv bli sårad. Jag har ont i mig och jag behöver läka, och det behöver du med. Utan krav och utan förpliktelser. Vi behöver tid. Jag vet att du oroar dig, jag har varit där alldeles för många gånger förr. Så om det inte ser ut som att jag bryr mig så betyder det bara att jag varit där förut och jag går inte tillbaka dit.. för jag vill orka stiga upp på morgon, jag vill orka ta mig igenom livet, jag vill kunna se framåt. För här och nu är det kaos.
Jag kommer alltid vilja ha dig. Frågan är bara om jag räcker till.. så att vi slipper såra varandra mer.
Jag vet att du är rädd, och jag är också rädd. Och jag har varit rädd så länge, rädd för att förlora dig, rädd för att inte räcka till, rädd för att såra dig, rädd för att själv bli sårad. Jag har ont i mig och jag behöver läka, och det behöver du med. Utan krav och utan förpliktelser. Vi behöver tid. Jag vet att du oroar dig, jag har varit där alldeles för många gånger förr. Så om det inte ser ut som att jag bryr mig så betyder det bara att jag varit där förut och jag går inte tillbaka dit.. för jag vill orka stiga upp på morgon, jag vill orka ta mig igenom livet, jag vill kunna se framåt. För här och nu är det kaos.
Jag kommer alltid vilja ha dig. Frågan är bara om jag räcker till.. så att vi slipper såra varandra mer.
Förlåt mig..
Ska jag vara ärlig ville jag inte fara hem förra veckan. Jag visste att det väntade saker på mig som skulle göra ont, både i mig och i andra. Jag ville gömma mig undan och aldrig mer möta världen. Men när jag samlat nog mod och insåg att den jag älskar förtjänar att veta hur dålig jag varit, så fanns det ingen väg tillbaka. Och efter det har allting bara snurrat runt i 360 km/h och jag har knappt haft tid till att andas.
Du gör inte illa dem du älskar, du förstör inte deras liv och hur bra jag än försökt leva så lyckas jag alltid göra det på ett eller annat sätt. Jag vet inte om det beror på att jag aldrig lyssnar på vad jag själv vill och för sent säger ifrån, eller om det verkligen är så att jag aldrig kommer vara den personen jag vill vara. Jag tänker alldeles för mycket på mig själv.
Efter det här ångrar jag vart enda felsteg jag gjort, jag ångrar det så mycket att jag kommer få svårt att leva med mig själv och kunna se mig själv i spegeln. Och kanske ville jag rymma från allt det där, inte känna efter. Men på ett sätt förtjänar jag att må så här, för det var så fel det bara kunde bli. Jag har lärt mig att människor är falska och att livet inte alltid för dig dit du ska. Jag har alltid kunnat sova hur dåligt jag än har mått, men nu vet jag inte längre. Jag sov inte mycket förra natten och jag har nog inte sovit speciellt många timmar den här veckan.
Därför ber jag om tid att få andas. Jag överlever varje dag, jag kämpar för att orka stå. Jag vet inte ens om jag vill leva med mig själv längre. Jag har sårat för många och bevisat för dem som aldrig trott på mig att jag inte var värd det.
Och idag sitter jag inte bara här ensam. Utan jag sitter hemma ensam för första gången på hela veckan och ser rakt fram. Jag saknar styrkan i mig själv. Den jag var på väg att finna. Dem som jag funnit som vänner här borta är allt för långt undan och idag har jag varit så arg och irriterad. Jag har velat skrika på percis alla och fråga varför dem inte kan se att jag inte behöver höra hårda ord även om dem bara är på skämt. Jag grät hela vägen hem från jobbet. Jag orkar bara inte stå upp och vara stark, men jag vill inte att någon ska se mina svagheter.
Jag har fått höra att jag är bland de mest omtänksamma människor som finns. Verkligheten är en annan. Jag förtjänar inte ens att någon säger dem orden till mig. För jag försöker vara en större människa än vad jag kan vara. Hela dagen har jag varit arg och låtit det gå ut över människor som jag tycker om, bara för att de inte förstår. Och vem är jag att begära något sånt. Vem är jag att begära att få del av någon annans tid?
Och ikväll när dem frågar mig om jag vill dela tiden med dem, så tackar jag nej. Som alla andra gånger då jag varit på dåligt humör och inte vill förstöra för andra. Jag vet vad ni ser mig för, vad mina gester visar, och ni får egentligen tro vad ni vill. Jag vill lära mig att klara mig ensammen, jag vill lära mig att stå på mina egna ben utan att vara beroende av någon. Jag vill göra mina egna val och inte vara beroende av vad andra väljer att göra. Om jag vill gå ut och ingen vill med då går jag ut, och om de ändrar sig sedan och ska ut och frågar om jag ska med, då kan de bara fara själva. Jag är fortfarande arg över att jag inte kan acceptera att kunna göra som jag själv vill utan att vara beroende av vad andra väljer. Men jag hoppas det kommer en dag, det är det viktigaste för mig just nu!
Och jag vill bara säga att älska någon gör du i ditt hjärta, och för mig innebär det mer än allt det ytliga, det är inte viktigt för mig. Jag visar alltid vilka jag tycker om och vem som betyder något för mig. På mitt sätt..
Life always bring us to a better place..
Du gör inte illa dem du älskar, du förstör inte deras liv och hur bra jag än försökt leva så lyckas jag alltid göra det på ett eller annat sätt. Jag vet inte om det beror på att jag aldrig lyssnar på vad jag själv vill och för sent säger ifrån, eller om det verkligen är så att jag aldrig kommer vara den personen jag vill vara. Jag tänker alldeles för mycket på mig själv.
Efter det här ångrar jag vart enda felsteg jag gjort, jag ångrar det så mycket att jag kommer få svårt att leva med mig själv och kunna se mig själv i spegeln. Och kanske ville jag rymma från allt det där, inte känna efter. Men på ett sätt förtjänar jag att må så här, för det var så fel det bara kunde bli. Jag har lärt mig att människor är falska och att livet inte alltid för dig dit du ska. Jag har alltid kunnat sova hur dåligt jag än har mått, men nu vet jag inte längre. Jag sov inte mycket förra natten och jag har nog inte sovit speciellt många timmar den här veckan.
Därför ber jag om tid att få andas. Jag överlever varje dag, jag kämpar för att orka stå. Jag vet inte ens om jag vill leva med mig själv längre. Jag har sårat för många och bevisat för dem som aldrig trott på mig att jag inte var värd det.
Och idag sitter jag inte bara här ensam. Utan jag sitter hemma ensam för första gången på hela veckan och ser rakt fram. Jag saknar styrkan i mig själv. Den jag var på väg att finna. Dem som jag funnit som vänner här borta är allt för långt undan och idag har jag varit så arg och irriterad. Jag har velat skrika på percis alla och fråga varför dem inte kan se att jag inte behöver höra hårda ord även om dem bara är på skämt. Jag grät hela vägen hem från jobbet. Jag orkar bara inte stå upp och vara stark, men jag vill inte att någon ska se mina svagheter.
Jag har fått höra att jag är bland de mest omtänksamma människor som finns. Verkligheten är en annan. Jag förtjänar inte ens att någon säger dem orden till mig. För jag försöker vara en större människa än vad jag kan vara. Hela dagen har jag varit arg och låtit det gå ut över människor som jag tycker om, bara för att de inte förstår. Och vem är jag att begära något sånt. Vem är jag att begära att få del av någon annans tid?
Och ikväll när dem frågar mig om jag vill dela tiden med dem, så tackar jag nej. Som alla andra gånger då jag varit på dåligt humör och inte vill förstöra för andra. Jag vet vad ni ser mig för, vad mina gester visar, och ni får egentligen tro vad ni vill. Jag vill lära mig att klara mig ensammen, jag vill lära mig att stå på mina egna ben utan att vara beroende av någon. Jag vill göra mina egna val och inte vara beroende av vad andra väljer att göra. Om jag vill gå ut och ingen vill med då går jag ut, och om de ändrar sig sedan och ska ut och frågar om jag ska med, då kan de bara fara själva. Jag är fortfarande arg över att jag inte kan acceptera att kunna göra som jag själv vill utan att vara beroende av vad andra väljer. Men jag hoppas det kommer en dag, det är det viktigaste för mig just nu!
Och jag vill bara säga att älska någon gör du i ditt hjärta, och för mig innebär det mer än allt det ytliga, det är inte viktigt för mig. Jag visar alltid vilka jag tycker om och vem som betyder något för mig. På mitt sätt..
Life always bring us to a better place..
You just dont know it yet
Idag har jag varit till läkaren efter månader av ångest och självklart var det obehagligt men jag skulle gått så himla mycket tidigare. Jag hade besparat både mig och R det som vi varit igenom på grund av detta och jag ska inte säga något, men kanske hade det sett annorlunda ut idag.
Jag har tagit mitt steg bort i från det där och jag önskar kanske inte längre att det såg annorlunda ut. Det jag menar med det är att jag behöver ett rikare liv, jag behöver omge mig med människor och verkligen se att jag klarar av att möta människor på samma villkor, inte ställa för höga krav och att kunna se någon i ögonen och låta dem se rakt in i mig. Jag behöver lära mig att inte lägga allt ansvar på en person, och kväva livslusten ur dem.
It's better to have loved and lost, then never loved at all..
Du går aldrig vidare. Du lär dig att leva med smärtan, med sorgen, med glädjen och lyckan. Om du förlorar någon du älskar varför ska du minnas den personen som någon som tog något från dig, som någon som gjorde dig illa, varför ska du glömma bort någon du innerst inne vill dela varje sekund med? Neeej, du lär dig att leva med minnena, du lär dig att kunna andas i mellanrummen och när allting inte snurrar runt lika fort som tidigare då kan du faktiskt se vad du fick, och att du alltid kommer vara ett par erfarenheter rikare.
Jag har nyss sett klart seven pounds, och jag känner mig som emily. Jag har fått ett nytt hjärta, jag har fått nya ögon att se med. Life always bring us to a better place. All of us. We just dont know it yet.
Jag har tagit mitt steg bort i från det där och jag önskar kanske inte längre att det såg annorlunda ut. Det jag menar med det är att jag behöver ett rikare liv, jag behöver omge mig med människor och verkligen se att jag klarar av att möta människor på samma villkor, inte ställa för höga krav och att kunna se någon i ögonen och låta dem se rakt in i mig. Jag behöver lära mig att inte lägga allt ansvar på en person, och kväva livslusten ur dem.
It's better to have loved and lost, then never loved at all..
Du går aldrig vidare. Du lär dig att leva med smärtan, med sorgen, med glädjen och lyckan. Om du förlorar någon du älskar varför ska du minnas den personen som någon som tog något från dig, som någon som gjorde dig illa, varför ska du glömma bort någon du innerst inne vill dela varje sekund med? Neeej, du lär dig att leva med minnena, du lär dig att kunna andas i mellanrummen och när allting inte snurrar runt lika fort som tidigare då kan du faktiskt se vad du fick, och att du alltid kommer vara ett par erfarenheter rikare.
Jag har nyss sett klart seven pounds, och jag känner mig som emily. Jag har fått ett nytt hjärta, jag har fått nya ögon att se med. Life always bring us to a better place. All of us. We just dont know it yet.
I will always love you..
Det var så länge sen jag fick möjlighet att bara ta det lugnt och ta tid för mig själv. Jag har spenderat de flesta dagarna med att vakna, gå till jobbet och sedan sysselsätta mig tills jag däckat i soffan hos någon för att sedan komma hem och somna i sängen utan att komma ihåg hur jag tog mig dit dagen efter. I morse vaknade jag och mådde så illa. Jag trodde jag skulle behöva tillbringa hela dagen på toaletten men ringde och sjukanmälde mig och la mig i sängen igen för att få sova. Dagarna på jobbet har varit psykiskt påfrestande och oron över precis allting som är fel i mitt liv just nu gör att jag inte fått slappna av en sekund. Jag behövde helt enkelt en vilodag och idag har jag insett att pengar inte är allt i världen och att jobba fem dagar i veckan är tillräckligt för mig.
Och för en gångs skull sitter jag och gråter för något annat än att jag är ensam eller att jag saknar någon eller något. Utan för att jag älskar en person otroligt mycket och jag vet att han älskar mig tillbaka och kommer alltid göra det. Jag gråter för att jag är så otroligt lycklig över att jag känner världens finaste person. Och jag längtar tills jag kommer hem. Hem där jag alltid kommer känna mig hemma, och det spelar ingen roll var han eller jag går. Jag kommer alltid känna mig hemma där och jag vet att jag aldrig kommer förlora den platsen.
Du får bokstavligt talat hacka dig i var du vill i mitt liv. För jag älskar att ha dig där och jag älskar att inte veta nästa gång du hör av dig, för på ett sätt blir det så mycket bättre när du väl gör det. Och jag trodde aldrig jag skulle uppskatta det så mycket som jag gjorde idag. Det är fint att ha fått lära sig att uppskatta livet, och det känns skönt att jag har fått lära mig att uppskatta att du gör saker på ditt sätt.
Och för en gångs skull sitter jag och gråter för något annat än att jag är ensam eller att jag saknar någon eller något. Utan för att jag älskar en person otroligt mycket och jag vet att han älskar mig tillbaka och kommer alltid göra det. Jag gråter för att jag är så otroligt lycklig över att jag känner världens finaste person. Och jag längtar tills jag kommer hem. Hem där jag alltid kommer känna mig hemma, och det spelar ingen roll var han eller jag går. Jag kommer alltid känna mig hemma där och jag vet att jag aldrig kommer förlora den platsen.
Du får bokstavligt talat hacka dig i var du vill i mitt liv. För jag älskar att ha dig där och jag älskar att inte veta nästa gång du hör av dig, för på ett sätt blir det så mycket bättre när du väl gör det. Och jag trodde aldrig jag skulle uppskatta det så mycket som jag gjorde idag. Det är fint att ha fått lära sig att uppskatta livet, och det känns skönt att jag har fått lära mig att uppskatta att du gör saker på ditt sätt.
You said: "Can't you just get over it!?"
Jag springer runt så fort att när jag väl måste stanna upp så inser jag att det inte går att springa ifrån någonting. Det är så otroligt skönt att komma hem till sin egen lägenhet och inte ha någon att ta hänsyn till, och det är skönt att kunna komma och gå as I please. Men när man kommit och gått tillräckligt länge och vet att man sitter här ensam hur mycket jag än sysselsätter mig med, så gör det ont. Det gör ont att veta att man inte hör hemma någonstans.. att jag inte har en plats att fylla ut..
Det kommer dröja ett tag tills nästa gång jag stannar upp, jag hoppas bara inte det blir när jag far tillbaka till sverige.. utan att jag kan vänta med det tills jag kommit hit igen.
Home is where the heart is,
and I've lost mine..
and I've lost mine..
I really hate myself some times..
Som Roger sa så får jag faktiskt skylla mig själv och allting kommer tillbaka till dig i slutändan. Du har inte rätt att vara likadan som alla andra bara för att dem gör dig något ont. Jag tror jag har lärt mig min läxa idag. Jag tror jag har lärt mig någonting för resten av mitt liv.
Och gottgöra det skall jag oavsett om någon hörde mig eller inte. Man ska inte tala illa om folk, jag ska inte tala illa om andra när jag sitter och klagar över att andra pratar illa om mig. Jag är precis den personen jag hatar. And tonight I really hate myself.
Och gottgöra det skall jag oavsett om någon hörde mig eller inte. Man ska inte tala illa om folk, jag ska inte tala illa om andra när jag sitter och klagar över att andra pratar illa om mig. Jag är precis den personen jag hatar. And tonight I really hate myself.
Barn och hundvakt
Igårkväll var det meningen att jag skulle farit ut med Sara, men jag tror inte jag vill veta effekten som alkohol kommer ha på mig, och även om det skulle varit utan detta så vet jag inte om det hade varit rätt plats för mig. Resultatet blev istället att jag fick vakta hennes otroligt söta hund medan andra Sara kom hit och vi lagade kycklingpaj och tittade på One tree hill. Sedan på något märkligt vis så blev jag frågad att sitta barnvakt, fine for me. Tänkt att någon skulle komma på tanken att fråga mig om att sitta barnvakt? Ungarna sov hela tiden så det var ju inga problem. Lite nöjd är jag dock, haha..
Natten igår fick mig att inse en hel del. Vi bygger broar som alltid kommer brännas ner istället för att bygga upp dem så att vi aldrig behöver falla. Jag känner mig lycklig här. Livet är inte komplicerat, jag kan sitta hemma unden en filt i soffan och mysa till det med god mat och film. Jag har "vänner" att ringa och gå över till när jag är ensam. Jag har ett jobb som jag trivs på, om än jag börjar bli lite less. Mina känslor däremot gör det hela så mycket mer komplicerat. Inte bara på grund av saknaden, men även på grund av prestationsångesten, paniken, känslan jag saknar av att vara omtyckt, bekräftelsen, känslan av att inte kunna få det jag vill ha... jag kan fortsätta i all oändlighet.
Natten igår fick mig att inse en hel del. Vi bygger broar som alltid kommer brännas ner istället för att bygga upp dem så att vi aldrig behöver falla. Jag känner mig lycklig här. Livet är inte komplicerat, jag kan sitta hemma unden en filt i soffan och mysa till det med god mat och film. Jag har "vänner" att ringa och gå över till när jag är ensam. Jag har ett jobb som jag trivs på, om än jag börjar bli lite less. Mina känslor däremot gör det hela så mycket mer komplicerat. Inte bara på grund av saknaden, men även på grund av prestationsångesten, paniken, känslan jag saknar av att vara omtyckt, bekräftelsen, känslan av att inte kunna få det jag vill ha... jag kan fortsätta i all oändlighet.
I don't want to go through life without feelings,
but there's alot of them I wish I could leave behind..
but there's alot of them I wish I could leave behind..
I find it sad to see so many people loose their way..
I find it sad to see so many people loose their way..
För inte så länge sedan var det jag som hade ett självdestruktivtbeteende, och jag är fortfarande förundrad över hur stark jag känner mig idag och hur långt jag kommit längst vägen. Det gör ont att se så många människor runt omkring mig mista tilliten till sig själv och till vad som är meningen med deras liv och deras väg att gå. Jag önskar jag kunde finna vägen åt dem alla, men jag har nog inte än riktigt funnit ut var jag ska gå och vad jag ska göra med mitt liv än.
Men jag har svårt att tycka synd om mig själv när de flesta runt omkring mig famlar i mörker efter en utväg och att kunna hjälpa en person genom allt detta skulle vara guld värt för mig. Det enda jag kan erbjuda är att finnas där oavsett vad, och även om jag ännu inte kommit över besvikelsen av att ingen tar emot det så är jag glad att jag har möjligheten att se andra istället för att enbart tänka på mig själv.
Jag tror du lyckades bra med det du gjorde för mig, och för det kommer jag alltid vara tacksam.
I'll never forget this..
För inte så länge sedan var det jag som hade ett självdestruktivtbeteende, och jag är fortfarande förundrad över hur stark jag känner mig idag och hur långt jag kommit längst vägen. Det gör ont att se så många människor runt omkring mig mista tilliten till sig själv och till vad som är meningen med deras liv och deras väg att gå. Jag önskar jag kunde finna vägen åt dem alla, men jag har nog inte än riktigt funnit ut var jag ska gå och vad jag ska göra med mitt liv än.
Men jag har svårt att tycka synd om mig själv när de flesta runt omkring mig famlar i mörker efter en utväg och att kunna hjälpa en person genom allt detta skulle vara guld värt för mig. Det enda jag kan erbjuda är att finnas där oavsett vad, och även om jag ännu inte kommit över besvikelsen av att ingen tar emot det så är jag glad att jag har möjligheten att se andra istället för att enbart tänka på mig själv.
Jag tror du lyckades bra med det du gjorde för mig, och för det kommer jag alltid vara tacksam.
I'll never forget this..
Tell me who I am.. show me..
Jag känner mig redo att öppna dörren och ta ett steg framåt och stänga dörren efter mig. Lämna det kapitlet i mitt liv och fortsätta framåt, att ge liv åt det lilla jag har kvar. Jag finner bara inte dörren och jag tror inte det beror på att det är mörkt just nu, eller att jag inte är färdig här för att kunna ta det steget. Jag tror bara det är så att den dörren inte existerar. Jag har öppnat och stängt många dörrar i mitt liv, det har aldrig varit lätt att gå vidare. Därför får den här delen av mitt liv en helt annat betydelse. Jag är villig att gå vidare, även om det ger mig dåligt samvete, just därför att det här inte är något jag kommer eller vill glömma, just för att det även är en del av det som kommer efteråt. Och just därför tror jag aldrig att jag kommer finna den dörren, det är inte meningen att jag ska gå ut och stänga dörren efter mig...
Det finns en sak jag ångrar i allt det här, och det är att jag aldrig vågade släppa in de få människor som faktiskt kommit och gått de senaste åren. Men jag tror det var viktigt för mig att lära mig något av att veta att jag nu är ensam. Jag har aldrig haft ett sunt förhållande till att människor kommit och gått ur mitt liv och att ha en person i sitt liv skärmar av en från verkligheten. Min ensamhet har ingenting annat än med rädsla att göra. Och jag håller för hårt i den enda människa som står där och när du tappar fotfästet då är rädslan din enda vän.
Och jag känner den fortfarande. Jag har tvingat mig själv att varje dag göra saker jag inte orkar med att göra. När jag istället bara skulle vilja sitta ensam hemma och inte göra någonting. Jag är rädd för att behöva visa hur ledsen jag är, jag är rädd för att prata med någon för att jag inte vet om den personen kommer vara kvar imorgon, jag är rädd för att bli sårad igen. Lämnad. Jag har väldigt lätt för att få förtroende för någon, jag har väldigt lätt för att tro det bästa om människor. Men jag vet att jag aldrig riktigt släpper någon in, även om jag lämnar ut allting om mig själv och om hur dåligt jag blivit behandlad. Jag kanske bara vill tro att jag får förtroende för andra, för jag tror inte det finns någon som känner mig. Den jag är under all den biten som gör ont i mig, under allt det som jag alltid trott har varit mitt liv.
Jag undrar om någon någonsin kommer lära känna mig, jag vet inte ens själv vem jag är utan allt det som gör ont..
Det finns en sak jag ångrar i allt det här, och det är att jag aldrig vågade släppa in de få människor som faktiskt kommit och gått de senaste åren. Men jag tror det var viktigt för mig att lära mig något av att veta att jag nu är ensam. Jag har aldrig haft ett sunt förhållande till att människor kommit och gått ur mitt liv och att ha en person i sitt liv skärmar av en från verkligheten. Min ensamhet har ingenting annat än med rädsla att göra. Och jag håller för hårt i den enda människa som står där och när du tappar fotfästet då är rädslan din enda vän.
Och jag känner den fortfarande. Jag har tvingat mig själv att varje dag göra saker jag inte orkar med att göra. När jag istället bara skulle vilja sitta ensam hemma och inte göra någonting. Jag är rädd för att behöva visa hur ledsen jag är, jag är rädd för att prata med någon för att jag inte vet om den personen kommer vara kvar imorgon, jag är rädd för att bli sårad igen. Lämnad. Jag har väldigt lätt för att få förtroende för någon, jag har väldigt lätt för att tro det bästa om människor. Men jag vet att jag aldrig riktigt släpper någon in, även om jag lämnar ut allting om mig själv och om hur dåligt jag blivit behandlad. Jag kanske bara vill tro att jag får förtroende för andra, för jag tror inte det finns någon som känner mig. Den jag är under all den biten som gör ont i mig, under allt det som jag alltid trott har varit mitt liv.
Jag undrar om någon någonsin kommer lära känna mig, jag vet inte ens själv vem jag är utan allt det som gör ont..
I hope life brings us to a better place
Att livet kan ta en så stor vändning inombords trodde jag aldrig var möjligt. När lärde jag mig att skjuta undan alla känslor? När lärde jag mig att inte bry mig? Eller är det en försvarsmekanism som bara kommer när du blivit lämnad åt dig själv?
Igår frågade williie hur jag mår och på något sätt var det det som fick mig att börja gråta den här gången. Har inte pratat med honom på jättelänge, vilket jag inte har med någon där hemma, och att någon bryr sig tillräckligt mycket för att fråga hur jag mår.. jag är inte van att någon bryr sig.. eller, jag trodde inte att någon skulle undra, det är ju trots allt inte "mina" vänner.. det tog ett tag innan jag förstod att man inte bygger ett liv på en person, jag önskar jag gjort annorlunda.
Men jag vet vad det innebär att vara en vän och jag tror inte det finns något som skulle hålla mig från att vara en bra vän så länge jag vet att den personen bryr sig om att vara min vän också. Det finns ingenting som någon kan säga till mig för att jag ska bli tillräckligt arg och gå min väg. Och nu på morgonen har jag verkligen fått bevisat för mig själv att det är sant..
Det spelar ingen roll vad du har gjort eller vad du kommer göra.. I'm still here for you..
I know what you did, and I don't want to be a part of it
Det går inte att beskriva den känslan du känner när du vet att något är fel. Och att hur många som än talar om för dig att det säkert inte finns någon mening att tro det du tror så kan du inte slå undan tanken på att de döljer något för dig. I natt kan jag säga att jag vet att ni ljugit allihopa, jag vet att ni hållt undan precis allt och trots att jag sökt efter att få känna smärtan av att bli sårad bara för att känna att jag lever så är det bättre att inte veta. Bättre att inte låta sig själv få sjunka så långt att det blir omöjligt att ta sig upp igen.
För det var omöjligt att ta sig upp på egen hand. Jag var tvungen att be någon lyfta mig upp, och jag har aldrig känt mig så svag som då, och jag har aldrig haft så dåligt samvete över att behöva luta mig mot någon annan.
Saknaden kommer och går, snart klarar jag inte av att gå till jobbet längre. Att vara omgiven av människor som bryr sig gör mer ont än att sitta ensam och vänta på att livet ska börja på nytt, så som det aldrig gör. På något sätt trodde jag att jag skulle orka med det här, på något sätt trodde jag att jag skulle få lov att för en gångs skull inte känna all den där outhärdliga smärtan som går genom varenda cell i kroppen.
Men vad hade jag annars förväntat mig...?
För det var omöjligt att ta sig upp på egen hand. Jag var tvungen att be någon lyfta mig upp, och jag har aldrig känt mig så svag som då, och jag har aldrig haft så dåligt samvete över att behöva luta mig mot någon annan.
Saknaden kommer och går, snart klarar jag inte av att gå till jobbet längre. Att vara omgiven av människor som bryr sig gör mer ont än att sitta ensam och vänta på att livet ska börja på nytt, så som det aldrig gör. På något sätt trodde jag att jag skulle orka med det här, på något sätt trodde jag att jag skulle få lov att för en gångs skull inte känna all den där outhärdliga smärtan som går genom varenda cell i kroppen.
Men vad hade jag annars förväntat mig...?
Döm inte andra förrän du blivit dömd själv..
Jag har gjort alla misstag som jag hatade andra för att dem gjorde. Jag har gjort alla misstag som andra talade om för mig att jag gjorde men som jag vägrade att se. Jag har gjort alla misstag man kan göra, och i slutändan står du där själv..
Carro har många gånger gett mig goda råd, som jag har viftat bort. Jag har låtit mina känslor ta över och inte tänkt klart. Och kanske är det folk utifrån som kan tala om bättre var man står än de personer som verkligen står mitt i allt. Kanske borde jag lyssnat på dem.. kanske borde jag fortsatt lyssna på dem.. men jag vill tro att det här är annorlunda.. vad är annars meningen med livet om vi alla lever de samma misstagen, upplever de samma sakerna, och där alla betyder detsamma för alla människor.. Jag kan inte se meningen med det.. jag gör verkligen inte det.
I natt har jag tänkt på alla människor jag låtit komma och gå ut ur mitt liv på grund av att jag varit för upptagen med annat, för att jag varit rädd, för att jag inte kunnat välja rätt.. och jag var inte bättre än någon annan..
Maybe it's time to heal, maybe it's time to let go..
I'm still inlove with who I wish you were,
and I wish you were here..
and I wish you were here..
Jag var inte redo, och jag kan inte sitta och ångra vem jag varit och vad jag gjort. Jag kunde inte bättre då, jag var inte redo att göra några val, jag var inte tillräckligt medveten om allting för att kunna göra rätt val. Och kanske var det bara tid fyllt med olycka, istället för att ge och inte bara ta. Jag har växt så mycket och jag känner mig nog stark för att kunna gå vidare härifrån. Att ta ett steg som bara är mitt och som jag inte behöver dela med någon annan. Men det gör ont och jag vägrar att acceptera att den tid som varit, varit för att jag ska orka stå upp idag.
I made it all wrong..
Tonight I want to cry..
Jag har fyllt de senaste dagarna med besök och övernattning hos vänner för att slippa vara ensam. Den här natten är den som lyckats komma mig närmast att bryta ihop och jag vill inte lägga ifrån mig datorn för att kanske klara av att somna, kanske lägga mig ner och känna den lilla glädje som finns i mig rinna ut.
Jag känner mig vilsen just nu och jag försöker hålla fast i det lilla jag har och inte tappa fattningen. Medan allt jag ser framför mig och för min framtid är det jag sett framför mig de senaste fyra åren. Och jag vet inte hur många gånger du frågat mig hur jag kan veta något sånt nu. Men just NU, vet jag det mer än vad jag någonsin gjort förut. Du känner när du hittat rätt. Även om det inte alltid är besvarat.
Jag tror att det jag var rädd för hela tiden var att ingenting någonsin kommer förbli detsamma och jag vet att om du måste göra det du göra, och ta det avståndet du tar för att kunna gå vidare, och att det är det som känns rätt för dig så vill jag att du gör det. Men det kanske tar ett tag innan du klarar av att vara min vän så som du alltid varit, för just nu finns det inte där. Och jag saknar dig.. jag saknar dig så mycket att det känns som om jag ska gå sönder.
This is going to be a long night..
Jag känner mig vilsen just nu och jag försöker hålla fast i det lilla jag har och inte tappa fattningen. Medan allt jag ser framför mig och för min framtid är det jag sett framför mig de senaste fyra åren. Och jag vet inte hur många gånger du frågat mig hur jag kan veta något sånt nu. Men just NU, vet jag det mer än vad jag någonsin gjort förut. Du känner när du hittat rätt. Även om det inte alltid är besvarat.
Jag tror att det jag var rädd för hela tiden var att ingenting någonsin kommer förbli detsamma och jag vet att om du måste göra det du göra, och ta det avståndet du tar för att kunna gå vidare, och att det är det som känns rätt för dig så vill jag att du gör det. Men det kanske tar ett tag innan du klarar av att vara min vän så som du alltid varit, för just nu finns det inte där. Och jag saknar dig.. jag saknar dig så mycket att det känns som om jag ska gå sönder.
This is going to be a long night..
I hate this part right here
Att går vidare innebär för mig att kunna leva mitt liv utan att varje dag behöva tänka på den person jag saknar mest och den person jag vill tillbringa varje minut med, och kunna må bra. Även om den personen är en del av mitt liv! Inte något annat.
Igår sprack det. Eller nu på morgon och jag hatar känslan av att paniken sprider sig ut i varje kroppsdel och det gör så ont. Jag vill egentligen bara lägga mig ner och gråta och jag vet att nästa samtal kommer gå till den person som kommer få mig att gråta ännu mer, men jag har nog aldrig sagt att bakom tårarna ger mig den rösten ett lugn mitt i den paniken. Vet inte bara hur jag ska kunna skjuta den ifrån mig nu när den väl har kommit in...
Jag kanske ha fått en vän, men vad jag fick byta ut mot det är inte jämförbart. Så hur mycket jag än uppskattar dig som vän, så är det en bit som saknas. Och det vet du.
Och jag är ledsen att allting handlar om dig. Men just nu gör det det.. enbart om dig och ingen annan.
Igår sprack det. Eller nu på morgon och jag hatar känslan av att paniken sprider sig ut i varje kroppsdel och det gör så ont. Jag vill egentligen bara lägga mig ner och gråta och jag vet att nästa samtal kommer gå till den person som kommer få mig att gråta ännu mer, men jag har nog aldrig sagt att bakom tårarna ger mig den rösten ett lugn mitt i den paniken. Vet inte bara hur jag ska kunna skjuta den ifrån mig nu när den väl har kommit in...
Jag kanske ha fått en vän, men vad jag fick byta ut mot det är inte jämförbart. Så hur mycket jag än uppskattar dig som vän, så är det en bit som saknas. Och det vet du.
Och jag är ledsen att allting handlar om dig. Men just nu gör det det.. enbart om dig och ingen annan.
I doesn't matter
"It doesnt matter what job I have
or what I do
or what I dont do
or what friends I have,
he's not here.
You're alone no matter what."
or what I do
or what I dont do
or what friends I have,
he's not here.
You're alone no matter what."
Jag kommer komma till en punkt då allting spricker, men än så länge har jag inte vågat känna efter. Jag är rädd för att allting ska bli meningslöst och det enda jag har ork till är att ligga i soffan och gråta. Men ändå så har allting börjat kännas mer och mer meningslöst eftersom att det inte går att byta ut något som betyder så mycket mot saker som i stort sätt aldrig kan väga upp mot det jag förlorat. Och hur många vänner jag än har här så finns det ingen som förstår...
Jag tror inte att jag kommer lämna det här bakom mig, det kommer alltid vara med mig och hur lite jag än vill att det ska påverka mina val och min framtid så är det exakt vad det kommer göra. För det känns som att gå vidare innebär att lämna både en del av mig själv efter mig, men även svika den person som gett mig den biten.
Alone.. again
Det är nog en helt annat sak att komma hem till vänner och familj än att vandra ensam hem från jobbet och inse att man kommer hem till ett tomt hus och att det förblir tomt oavsett vad. Och inse att min lycka och mitt liv fortfarande inte är mitt utan helt är beroende av andras val och tillgångar. Hur startar man sitt eget liv mitt på en plats där alla andra redan har ett liv, hur blir man någon på en plats där man bara är en del av det hela?
Home is were the heart is..
Jag känner mig så otroligt ensam just nu. Därför att ingen i hela den här världen kan förstå sig på min saknad och hur mycket han betyder för mig. Det spelar ingen roll om jag förklara allt han har gjort för mig eller den lycka jag känner av att få vara i hans närheten, för det är ingen som förstår hur stort det är för mig.
Och det är bara en dag kvar nu och jag mår så dåligt. Allt jag vill säga är att han ska stanna kvar, eller åtminstone att vi klarar det tillsammans. Men när jag säger hejdå tidigt på fredag så vet jag inte hur länge det dröjer innan vi ses igen, och om det någonsin kommer vara samma sak.´
Jag borde stå och packa rogers saker nu, men jag kan inte. Jag kan inte vika ihop kläderna eller sätta dem ner i någon väska. Jag vill bara riva upp allt igen och sätta in dem i lådorna och låsa. Jag trodde jag skulle klara det här men jag funderar på att fara hem.. även om det inte hjälper någonting.
Och det är bara en dag kvar nu och jag mår så dåligt. Allt jag vill säga är att han ska stanna kvar, eller åtminstone att vi klarar det tillsammans. Men när jag säger hejdå tidigt på fredag så vet jag inte hur länge det dröjer innan vi ses igen, och om det någonsin kommer vara samma sak.´
Jag borde stå och packa rogers saker nu, men jag kan inte. Jag kan inte vika ihop kläderna eller sätta dem ner i någon väska. Jag vill bara riva upp allt igen och sätta in dem i lådorna och låsa. Jag trodde jag skulle klara det här men jag funderar på att fara hem.. även om det inte hjälper någonting.
