Det var skönt att få komma bort och att få fara till Stockholm några dagar, men jag längtade därifrån så himla mycket timmarna före tåget gick. Hur mycket jag än behöver Stockholm så får det vänta, och jag kommer nog överväga noga innan jag hoppar på utbildningen för Stockholm är inte min plats att vara på.

Sitter här och har ont i munnen. Igårkväll gick min tandställning sönder och idag har jag jagat tandläkare över hela Finnsnes, tror det finns hundra tusen stycken att välja på här, men ingen som kunde hjälpa mig. Eller jag fick en tid till sist på ett ställe, men det kommer inte bli billigt. Så jag har lite ångest över att jag slösat så mycket pengar i Stockholm. 500 spänn för en liten limklick. Utöver det så håller en tand på att borra sig ut ur min kind och det gör ont som stryk. Hoppas bara den kan vänta tills jag kommer hem till våren, så jag får operara bort helvetet GRATIS. Undra vad det skulle kosta att göra det här när en limklick på fem minuter kostar 500?

Längtar inte efter så mycket just nu. Vill bara få dagarna att gå och tjäna mina pengar, och att få träna och lyckas hålla mig undan från godis och skit. Ska vara vältränad när jag far härifrån, förhoppningsvis med en massor av skopor mer kondition. Ska sluta längta helt för allt jag vill är att komma härifrån och när jag kommer dit, då vill jag vara någon annanstans.

Ska ladda ner några filmer och imorgon är jag leeedig. Då ska jag nöta One tree hill, prison break och Heroes har väl också kommit nu? Lovely. Jag älskar hösten!!

Du vet aldrig vad människor betyder förrän du förlorar dem. Förlorar dem som vän, förlorar dem ut ur ditt liv, förlorar dem till en bättre plats.

Mina tårar strömmar bara ut och jag försöker hålla dem tillbaka. Trött på att gråta. De flesta tårarna fälls på grund av att jag känner mig så misslyckad. För att jag misslyckades att vara den jag borde, för att jag inte var bra nog och därför förlorade jag så mycket av det jag verkligen tyckte om. Resten av tårarna är på grund av saknaden. Tror aldrig jag kommer sakna något/någon så mycket.

Jag kan vara orealistisk och lägga all skuld på mig själv, jag kan få allting att gå tillbaka till mina handlingar och vad jag gjort och inte gjort. Sen kan jag vara realistisk och faktiskt tala om för mig själv att felet inte bara är mitt. Jag undrar vad jag kommer klara mig längst på? Att lägga all skuld på mig själv och timme ut och timme in undra vad jag kunnat gjort annorlunda, eller skylla allt på någon annan. It doesn't take away the pain. Nothing ever will. But I will be just fine, just fine..

Is there anything that can make you happy?

1. Sluta tänk på dig själv, allting handlar inte bara om dig! Gör saker för andras skull utan att kräva något tillbaka, och sluta göra saker för andra utan att själv få ut något av det!

2. Börja tänk på dig själv! Gör saker för din egen skull som bara du får ut något av och som får dig att må bra. Utan att såra andra!

3. Finn något du älskar att göra, vad som helst. Något du älskar att göra oavsett om du delar det med någon eller om du gör det själv.

4. Sluta vara avundsjuk! Människor kommer alltid ha saker du inte har, se till att ha något som dem inte har!

5. Tro på dig själv. Tro på att du kan göra de sakerna du vill, tro på att du kan bli den du vill vara.

6. Sluta tro att ingen vill vara din vän. Bjud på dig själv, sluta tänk på vad andra tycker om dig. Tro att människor tycker om dig för den du är, och om de inte gör det så de inte värda din uppmärksamhet!

7. Sluta se allting som en förlust och se vad du vunnit av allting du varit igenom istället.

8. Sluta tyck att du är ful. Ta hand om dig själv, träna, ät rätt, unna dig kläder och smink, fixa naglarna och gör något nytt med håret. Det håller någon dag i varje fall!

9. Bli självständig. Om du nu ska vara ensam så låt det vara en bra känsla. Ingenting hindrar dig från att göra det du vill bara du kan acceptera, och kanske till och med tycker om att göra det på egen hand. Du behöver ingen att luta dig mot för att ta dig genom livet!

10. Älska alla, oavsett vad de gör mot dig. Låt inte saknaden och ilskan ta över, och låt det inte gå ut över dem du tycker om, oavsett vad de gör..



I know what to do, I just don't know how to do it..

Jag har lovat mig själv att försöka tänka mindre på vad folk tycker om mig. Men ikväll är det allt jag har kunnat göra. Jag vet att jag sitter och skriver sida efter sida med hur ensam jag känner mig och att jag inte har någonstans att vända mig, och precis så känner jag mig. Men jag har haft stunder de senaste året då jag inte alls kännt det samma och då människor har tagit in mig i sitt liv, kanske inte ovillkorligt, men ändå. Och jag kan lova att jag tagit vara på varenda sekund. Det är bara det att jag känner att allting glidit undan och sedan är det ingen som tar tag i mig och säger något. Det lämnas bara där, vid mina ord, ord som är arga och ledsna, som är fyllda av saknad.

Senast i sommar då jag var hem en sväng sa en gammal klasskompis till mig att det är så enkelt att möta gamla vänner, allting är så villkorslöst, och det enda som behövs är en bra plats att vara på, man behöver inte ens göra något, knappt ens prata, allting känns ändå alltid som förut. Och till viss del är det sant. Jag känner mig inte främmande inför dem människorna, jag vet var allting finns i deras hus och jag frågar inte om jag får ta något ur kylskåpet eller var jag ska gå för att hitta toaletten. Samtidigt glider man iväg så långt ifrån varandra och dem som man delade allting med, dem vet inte vem man är nu, och man har absolut ingenting gemensamt kvar.

Jag önskar jag hade fått kunna höra på när andra pratar om mig, få höra vad de tycker om mig. Oavsett om det vore något bra eller dåligt tror jag att jag hade behövt höra det, och idag har jag nog styrkan att göra något åt det.

För några veckor sedan fick jag höra "vi kommer ju inte sluta prata med dig.. men ja, vi lärde ju känna Roger först." Och allt det där har jag förstått för så länge sen, så länge sen att jag kanske aldrig gjorde det jag borde för att ha någon att ringa just nu. And it´s sad, it is. Men jag förstår, jag önskade bara att det inte var så förbannat tyst från precis alla.

Tala bara om vad jag gjorde för fel, varför ni aldrig hör av er?

När alla runt omkring en flyttar hemifrån, precis så som vi har gjort, och skaffar sig en egen lägenhet och inreder den fint och mysigt så saknar jag alla mina egna saker från mitt rum hemma. Jag skulle vilja skaffa mig en egen liten lägenhet utan att behöva ha någons gamla skitiga, kattstinkande soffor i mitt vardagsrum eller att få sätta upp tusen tavlor på väggarna för att jag vet att de ska stanna där. Nu har vi inte haft orken att ta hit alla våra saker, eftersom vi vet att vi ska hem igen. Väggarna ekar tomma och det går inte att möblera för att det är alldels för mycket möbler, fula möbler blandat med våra nya från Ikea. Det skulle vara mysigt att få bo ensam i en egen liten lägenhet med mina egna saker.

Jag tror jag har en längtan inom mig att få vara självständig och att ta hand om mig själv för att se om jag kan skapa ett liv på egen hand, samtidigt som jag vet att jag inte borde släppa taget, rädd för att jag måste släppa taget för alltid. Det är som att du haft din barndomsvän där i flera år, och sedan måste du skiljas fast du inte vill, och du vet att när ni ses igen kommer ingenting vara som förut, ingenting kommer vara vad det varit och det gör ont i dig därför att det du haft har varit helt obeskrivligt, och något du aldrig skulle vilja byta ut för allt i världen. Jag tvivlar inte en sekund på att jag inte skulle klara mig helt underbart bra själv, och jag tvivlar inte på att jag skulle kunna leva det livet samtidigt som det jag har nu. Men det är jag nog ensam att tycka och vilja, det är inte samma sak att ringa sin vän som att ringa sin pojkvän. Var den personen än befinner sig i världen. Far apart, you´ll always remain in my heart.

Fast jag antar att jag bara har en person att tacka för att jag står där jag står idag, trots att jag känner mig helt förstörd. Något jag aldrig kommer kunna ge tillbaka, och som jag alltid kommer vara evigt tacksam över. Att känna mig förstörd, så kommer det inte alltid vara och det är därför jag aldrig klarat av att leva i nuet utan alltid ser framåt. Idag är jag ett år framåt och ser min syster gå ut gymnasiet, jag ser mig själv fara på en lång utomlandsresa till solen och värmen, jag ser mig själv bo i Stockholm och gå på GIH, förhoppningsvis med ett liv fyllt med människor jag tycker om och med en ny och stark plan över min framtid som jag skall förverkliga. Allt för att slippa känna tårarna bränna bakom ögonen, allt för att slippa känna att jag förlorat något...

Vissa säger att man ska klara sig själv och inte förlita sig på att andra alltid finns där. Vissa av oss klarar oss inte en sekund utan vänner runt omkring sig, andra tycker om vänskapen men kan också njuta av ensamheten och ta vara på den tiden de har för sig själva. Jag har levt hela mitt liv och försökt klara mig själv för att jag inte kunnat förlita mig på någon, ingen har varit där att luta sig mot. Jag har älskat ensamheten lika mycket som jag hatat den. I varje människa jag möter letar jag efter någon att luta mig mot, men jag är för rädd för att låta det ske, för rädd för att lägga min tillit hos någon när jag vet att jag innerst inne bara har mig själv i slutändan.

Jag vet att många inte skulle klara av att ha det så som jag har haft det, och jag ser mig själv som någon som kämpat och övervunnit allt. Ändå faller jag tillbaka allt för många gånger och tycker synd om mig själv, släpper in allt igen för att behöva börja om på nytt och bygga upp mig själv för att orka ta mig igenom ännu en dag. Många skulle inte se det som något att övervinna eller att varje dag är en kamp för att orka ta sig vidare, och jag erkänner att det finns miljarder andra människor som har värre saker att klaga över, och att saker och ting blir vad vi gör dem till. Men jag vet också att miljarder av dem skulle tycka synd om sig själv om de var i min sits, och att flera av dem skulle gett upp för länge, länge sen.