Du vet aldrig vad människor betyder förrän du förlorar dem. Förlorar dem som vän, förlorar dem ut ur ditt liv, förlorar dem till en bättre plats.

Mina tårar strömmar bara ut och jag försöker hålla dem tillbaka. Trött på att gråta. De flesta tårarna fälls på grund av att jag känner mig så misslyckad. För att jag misslyckades att vara den jag borde, för att jag inte var bra nog och därför förlorade jag så mycket av det jag verkligen tyckte om. Resten av tårarna är på grund av saknaden. Tror aldrig jag kommer sakna något/någon så mycket.

Jag kan vara orealistisk och lägga all skuld på mig själv, jag kan få allting att gå tillbaka till mina handlingar och vad jag gjort och inte gjort. Sen kan jag vara realistisk och faktiskt tala om för mig själv att felet inte bara är mitt. Jag undrar vad jag kommer klara mig längst på? Att lägga all skuld på mig själv och timme ut och timme in undra vad jag kunnat gjort annorlunda, eller skylla allt på någon annan. It doesn't take away the pain. Nothing ever will. But I will be just fine, just fine..