Jag tror vi alla har något vi måste kämpa mot var dag, något vi måste klara av, som en prövning på om vi är värda det här livet. Och jag tror att det är så lätt att vänja sig vid att "såhär måste det bara vara". Acceptera allting som är fel och bara lära sig att leva med det, istället för att stå upp och säga ifrån. Att inte vara nöjd med mindre än vad vi begär, men många av oss begär alldeles för mycket. Jag ser på människor och ser hur giriga dem är, hur mycket saker betyder för dem och hur lite värde vi faktiskt sätter i människor. Borde vi inte önska alla något gott? Oavsett om vi känner dem eller ej, oavsett om det går ut över våran egen lycka? Kan vi inte skapa lycka av att ge till andra? Jag är själv allt för upptagen i saker, men mer på det sättet att jag inte vill se något förstöras eller gås till spillo när man väl lagt ut en "förmögenhet" på det. Och ja, jag är som vilken annan tjej (och kille med för den delen) kläder är något jag älskar, skor. Jag är 20 år och allt jag önskar är att få uppleva så mycket som möjligt i mitt liv. Se världen, möta människor. Men i slutändan kommer jag alltid tillbaka till den känslan jag har och får när jag sårar andra människor eller när jag gör något jag vet att jag skulle tycka var väldigt fel. Den känslan och den ångesten, att förstöra någon annans dag, och att inte räcka till och att veta att det finns människor som aldrig kommer få den möjligheten jag har. Samtidigt som jag försöker vara den som alltid ställer upp oavsett vad. Jag ser alldeles för mycket till mina egna känslor, och det vet jag om. Jag är och kommer aldrig vara perfekt, lika lite som jag vet att även om jag önskar att resten av världen var perfekt är det ingenting jag kan begära. Jag önskar bara att det fanns lite förståelse och att inte hela den här världen var full att sex, våld och olyckliga människor som söker och aldrig finner en plats. Av alla männsikor jag mött i mitt liv har jag inte träffat någon som funnit sin plats, och de flesta går runt utan mål och utan drömmar. Eller med drömmar de med säkerhet vet att de aldrig kommer att få uppfyllda. Jag tror vi ger upp för lätt, jag tror vi låter oss själva se oss besegrade.

Och jag kan medge. I natt känner jag mig besegrad. Besegrad av tröttheten, av livet, av dem som inte ville se mig lyckas. Och lyssnar vi tillräckligt noga så kan du höra dem som önskar dig olycka, och för dem som inte gör det är det tyst. Som om vi skulle förstå att tystnad är det samma som en enkel nick på huvudet, lika lite som att vi inte vill tala om sanningen. Jag tror det är få av oss som verkligen kan önska andra lycka och se bort i från sin egen olycka. Och vi kommer aldrig undan den, ingen av oss, men på något sätt ser gräset alltid grönare ut på andra sidan. Jag har funnit det som gör mig lycklig, jag har funnit det som betyder något, men när ingen människa på den här jorden delar mina tankar då finner jag det svårt att greppa tag i verkligheten. I natt känner jag mid besegrad, besegrad av det jag måste kämpa mot varje dag. Besegrad av mig själv.

Imorgon är en ny dag.