Jag har lovat mig själv att försöka tänka mindre på vad folk tycker om mig. Men ikväll är det allt jag har kunnat göra. Jag vet att jag sitter och skriver sida efter sida med hur ensam jag känner mig och att jag inte har någonstans att vända mig, och precis så känner jag mig. Men jag har haft stunder de senaste året då jag inte alls kännt det samma och då människor har tagit in mig i sitt liv, kanske inte ovillkorligt, men ändå. Och jag kan lova att jag tagit vara på varenda sekund. Det är bara det att jag känner att allting glidit undan och sedan är det ingen som tar tag i mig och säger något. Det lämnas bara där, vid mina ord, ord som är arga och ledsna, som är fyllda av saknad.

Senast i sommar då jag var hem en sväng sa en gammal klasskompis till mig att det är så enkelt att möta gamla vänner, allting är så villkorslöst, och det enda som behövs är en bra plats att vara på, man behöver inte ens göra något, knappt ens prata, allting känns ändå alltid som förut. Och till viss del är det sant. Jag känner mig inte främmande inför dem människorna, jag vet var allting finns i deras hus och jag frågar inte om jag får ta något ur kylskåpet eller var jag ska gå för att hitta toaletten. Samtidigt glider man iväg så långt ifrån varandra och dem som man delade allting med, dem vet inte vem man är nu, och man har absolut ingenting gemensamt kvar.

Jag önskar jag hade fått kunna höra på när andra pratar om mig, få höra vad de tycker om mig. Oavsett om det vore något bra eller dåligt tror jag att jag hade behövt höra det, och idag har jag nog styrkan att göra något åt det.

För några veckor sedan fick jag höra "vi kommer ju inte sluta prata med dig.. men ja, vi lärde ju känna Roger först." Och allt det där har jag förstått för så länge sen, så länge sen att jag kanske aldrig gjorde det jag borde för att ha någon att ringa just nu. And it´s sad, it is. Men jag förstår, jag önskade bara att det inte var så förbannat tyst från precis alla.

Tala bara om vad jag gjorde för fel, varför ni aldrig hör av er?