Allting handlar om en sak för mig just nu, och har nog bara handlat om en enda sak de tre senaste åren, och på något sätt skäms jag över att skriva rad efter rad om hur mycket jag tycker om honom, hur mycket jag saknar honom och hur mycket jag saknar att ha vänner. Som om jag inte vore tillräcklig för att stå upp själv, som om jag lagt mitt liv i någon annans händer, som om det är välrdens fel att jag behandlats fel.

Men det jag gör är att jag skriver av mig när jag är ledsen, eller när jag känner mig arg, eller när jag bara behöver dela med mig av tankarna och få ner dem på "papper". Jag sparar det mesta och går tillbaka några månader senare för att läsa igenom hur ung och dum och trög jag verkligen var då, och det samma gäller det här om något halvår framåt. Men en sak är säker, kärlek och saknad gör något med människor som gör att de tänker och säger dumma oigenomtänkta saker. Kärlek och saknad får en att känna saker som inte riktigt är sanna och bär åtminstone med mina tankar ett steg för långt bort ibland. En sak är åtminstone säker, jag har en ganska stor del självinsikt också!

Ikväll drogs jag tillbaka till september 2005. Då var allting annorlunda och hade jag vetat bättre hade jag tagit vara på den tiden jag fick med världens mest underbara person. Han är fortfarande underbar, men.. det finns för många men, om och kansken. För mycket tvivel och för många hinder. Det känns som om jag gett upp något jag aldrig borde ge upp, det känns som om jag har misslyckats. Som om jag är misslyckad. I wasn´t good enough.