När alla runt omkring en flyttar hemifrån, precis så som vi har gjort, och skaffar sig en egen lägenhet och inreder den fint och mysigt så saknar jag alla mina egna saker från mitt rum hemma. Jag skulle vilja skaffa mig en egen liten lägenhet utan att behöva ha någons gamla skitiga, kattstinkande soffor i mitt vardagsrum eller att få sätta upp tusen tavlor på väggarna för att jag vet att de ska stanna där. Nu har vi inte haft orken att ta hit alla våra saker, eftersom vi vet att vi ska hem igen. Väggarna ekar tomma och det går inte att möblera för att det är alldels för mycket möbler, fula möbler blandat med våra nya från Ikea. Det skulle vara mysigt att få bo ensam i en egen liten lägenhet med mina egna saker.

Jag tror jag har en längtan inom mig att få vara självständig och att ta hand om mig själv för att se om jag kan skapa ett liv på egen hand, samtidigt som jag vet att jag inte borde släppa taget, rädd för att jag måste släppa taget för alltid. Det är som att du haft din barndomsvän där i flera år, och sedan måste du skiljas fast du inte vill, och du vet att när ni ses igen kommer ingenting vara som förut, ingenting kommer vara vad det varit och det gör ont i dig därför att det du haft har varit helt obeskrivligt, och något du aldrig skulle vilja byta ut för allt i världen. Jag tvivlar inte en sekund på att jag inte skulle klara mig helt underbart bra själv, och jag tvivlar inte på att jag skulle kunna leva det livet samtidigt som det jag har nu. Men det är jag nog ensam att tycka och vilja, det är inte samma sak att ringa sin vän som att ringa sin pojkvän. Var den personen än befinner sig i världen. Far apart, you´ll always remain in my heart.

Fast jag antar att jag bara har en person att tacka för att jag står där jag står idag, trots att jag känner mig helt förstörd. Något jag aldrig kommer kunna ge tillbaka, och som jag alltid kommer vara evigt tacksam över. Att känna mig förstörd, så kommer det inte alltid vara och det är därför jag aldrig klarat av att leva i nuet utan alltid ser framåt. Idag är jag ett år framåt och ser min syster gå ut gymnasiet, jag ser mig själv fara på en lång utomlandsresa till solen och värmen, jag ser mig själv bo i Stockholm och gå på GIH, förhoppningsvis med ett liv fyllt med människor jag tycker om och med en ny och stark plan över min framtid som jag skall förverkliga. Allt för att slippa känna tårarna bränna bakom ögonen, allt för att slippa känna att jag förlorat något...

Vissa säger att man ska klara sig själv och inte förlita sig på att andra alltid finns där. Vissa av oss klarar oss inte en sekund utan vänner runt omkring sig, andra tycker om vänskapen men kan också njuta av ensamheten och ta vara på den tiden de har för sig själva. Jag har levt hela mitt liv och försökt klara mig själv för att jag inte kunnat förlita mig på någon, ingen har varit där att luta sig mot. Jag har älskat ensamheten lika mycket som jag hatat den. I varje människa jag möter letar jag efter någon att luta mig mot, men jag är för rädd för att låta det ske, för rädd för att lägga min tillit hos någon när jag vet att jag innerst inne bara har mig själv i slutändan.

Jag vet att många inte skulle klara av att ha det så som jag har haft det, och jag ser mig själv som någon som kämpat och övervunnit allt. Ändå faller jag tillbaka allt för många gånger och tycker synd om mig själv, släpper in allt igen för att behöva börja om på nytt och bygga upp mig själv för att orka ta mig igenom ännu en dag. Många skulle inte se det som något att övervinna eller att varje dag är en kamp för att orka ta sig vidare, och jag erkänner att det finns miljarder andra människor som har värre saker att klaga över, och att saker och ting blir vad vi gör dem till. Men jag vet också att miljarder av dem skulle tycka synd om sig själv om de var i min sits, och att flera av dem skulle gett upp för länge, länge sen.