Kom igång med träningen några dagar, men när jag la mig för att sova på kvällen för tre dagar sen började hjärtat värka så otroligt mycket, på ett sätt jag aldrig kännt förut, och kramperna i magen slutade med tre blåmärken på magen och en värk som inte direkt var träningsvärk. Och att springa för att få upp konditionen är inte heller något att diskutera, jag har aldrig haft så ont i mina lungor efter att bara ha ansträngt mig i någon minut. Att se läkare väntar jag med tills jag kommer hem.. om ett år.


Tiden har ett sätt att visa oss alla vägen vi är menade för att gå. Men många av oss har redan tänkt ut vägen i förväg och vägrar inse att livet tagit en annan vändning. Jag önskar av hela min själ att jag fick undvika att möta framtiden, att jag bara slapp behöva oroa mig för något som kommer komma. Det är som om någon stuckit en påle i mitt hjärta och jag klarar inte av att fälla en droppe blod. Min kropp och mitt sinne är bortdomnat, men tårarna bränner på insidan varenda sekund av min vakna tid och nätterna är fyllda med mardrömmar. Men att vakna upp och känna värmen brevid ger mig nytt hopp, och en längtan. Ett hopp och en längtan som jag måste kväva, innan den kväver mig.


Jag vill tro att jag har blivit en bättre människa på den här resan. Och till viss del så tycker jag att jag kommit en lång väg. Men jag har lång väg kvar om jag någonsin ska kunna visa att jag förändrat något. Jag har en lång väg för att kunna stå upp och säga att jag klarar mig på egen hand. Något jag alltid gjort, något jag alltid kommer behöva göra. Ingenting som känns rätt är rätt och allt som känns fel... jag vet varför jag gjort valet att vara ensam. Att ge sin tillit till en annan människa och att bygga något tillsammans. Det krossar mig var gång allting slås i spillror, och jag är trött på att visa min styrka genom att orka resa mig ännu en gång. För Gud ska veta att jag kommer resa mig upp varenda gång för resten av mitt liv. Hur ärrad min själ än kommer vara och hur stora motgångar jag än möter finns det ingenting i mig som kommer ge upp, och det är vad som gör mig illa just nu.

I can't give this up.


Jag gav ett löfte til mig själv för snart fyra år sedan. Att aldrig någonsin göra om det, aldrig någonsin ge efter för det som känns fel. Så vad gör man när något känns rätt men ändå så fel?