Can't stop time
Det jag ser framför mig är ett liv fullt av skuldkänslor och svartsjuka. Mestadels skuldkänslor. Att tänka om en person som egentligen inte bord bry sig skulle bli arg om jag gjorde si eller så, och att inte veta om det kommer påverka framtiden. Samtidigt kan man inte sätta sig ner och vänta på att framtiden ska bli precis så som man önskar, för det är inte på långa vägar säkert att man någonsin kommer sluta där. Men om man var säker på den saken hade jag utan tvekan satt mig och väntat, men det känns mer som att jag kommer bli bränd om jag gör det.
Ändå sitter jag kvar här
Och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är
Och om jag behöver förklara
Den skugga som vilar i tiden
Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär
Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder någonstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans"
Som jag hade dig förut
Det är ett konstig ljus ute i dag, solen skiner mellan de mörka molnen och är nog på väg ner nu. Och det blåser, det blåser kallt.
Julafton blev inte som alla andra. Och jag har ingenting emot det. Jag längtar efter att få dela jul med en stor familj. Så många på jobbet som erbjöd sig att bjuda hem mig igår, och det gör mig varm. Att människor man inte känner så väl erbjuder något som för mig betyder så himla mycket. Men igår fast det ingenting jag hellre ville än att komma hem till min egen lägenhet och äta mat och se på tv tillsammans med min bästa vän.
Det ser ut som att jorden ska gå under på himlen idag, som Roger sa. Och om jorden inte går under idag, så kommer den dagen också. Så som den dagen vi alla går under. För somliga är den dagen närmare än för andra..
när jag väl är där
jag vill inte tänka framåt
men är livrädd att fastna här
nu kan det vara för sent
att säga som det är
Vi testar nya vägar
som aldrig tycks ta slut
vi har försökt att fånga den andra
men aldrig nått ut
jag vill ha en sista chans
så jag säger det rakt ut
Jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut
jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut"
Är bara så trött..
Antar att jag bara borde börja ta tag i städandet men det tar emot. Jag har bara lust att sätta mig ner och inte göra någonting. Vill bara vara glad för en gångs skull. Lycklig. Önskar bara att jag slapp ta itu med så mycket saker. Det är för mycket för mig just nu..
Kan någon ge mig en genväg till hur man kommer över någon? Annars kommer jag nog ligga och gråta i min säng ett par år framöver.. varför varför varför?!
Och i slutändan är allt mitt fel.. bara mitt..
It hurts, it really does..
Du hade inte behövt skriva det ner där alla kan läsa det...
Det gör ont, så förbannat ont. Jag trodde inte jag skulle bry mig, jag trodde jag kommit över det. Men det här är bara början. Början på livslång svartsjuka och långa, kalla, ensamma nätter. Det gick inte upp för mig idag att jag kommer sakna dig, det gick inte upp för mig idag att du är den jag vill leva resten av livet med. Bara inte nu. Men den dagen du lämnar mig kvar här kommer det vara mycket mer som lämnas kvar och mycket som aldrig kommer bli som det är idag. Och det är inte på grund av mig eller något jag gjort eller kommer göra..
Anklaga mig inte för att jag inte är den ängel som alla tror jag är, det finns ändå ingenting som är bättre. Människor blir sårade och jag är ledsen över att jag sårat dig, men kom inte och snacka om moral med mig. Jag kommer ha dåligt samvete för resten av mitt liv, men att veta att jag förtjänar det mindre än alla andra gör det en hel del lättare!! Och ja, jag vet hur det känns att bli sårad.. för väl..
En paus, ett andetag, det är allt som behövs. Jag kommer ha slutat andas innan vi finner tillbaka, inte sant? It hurts, it really does.
Älskar dig, och även om du inte hört det på länge. Så vet du att mitt hjärta aldrig kommer vilja dela någonting med någon annan än dig.
Hope you still can see who I am..
Jag har strävat efter att nå en plats så pass länge nu och jag kunde inte se ljuset i tunneln längre. Inte ens det tåg som jag var beredd på skulle krossa mig. Men tårar och skrik hjälper mig ingenstans och till slut var det bara tid för mig att inse att ingenting kommer någonsin bli som det var och att förlora det som betyder mest för mig har gjort ont så många månader nu.
Det var jag som började med att vara en idiot, en otrevlig människa som inte brydde mig om något annat än mig själv och mina egna känslor. Det var jag som var först med att skrika ord du aldrig skulle ha behövt höra. Jag som var först med att visa min svartsjuka, och min avundsjuka över den vänskap du hade med helt underbara människor. Det var jag som var först med att gråta tårar över att jag trodde jag hade förlorat dig när du stod där framför mig och varje dag gav mig något nytt att leva för och något nytt att bygga ihop mitt liv med. Och jag ser allting klart nu, svart på vitt har jag puttat dig undan dag för dag och de val du gjort och de ord du sagt har kanske varit meningen att såra mig precis så som jag sårat dig, men allt det var på grund av att jag varit egoistisk och inte tänkt på något annat än mig själv.
Jag trodde jag gav när allting jag gjorde var att ta, och jag trodde jag gav när allt jag gjorde var att sakna det jag inte längre hade kvar. Du har varit dum och jag har hatat dig, men aldrig lika mycket som jag älskat dig, och aldrig trodde jag att jag skulle klara av att förlåta något av det vi varit med om. Men jag har stått där och gång efter gång låtit mina känslor för dig hjälpa mig att ta mig igenom det jag själv från första början försatt mig i.. även om jag velat skrika och skylla allting på dig vet jag att det varit fel. Jag är bara så trött på att alltid vara den som förstör allting..
Jag kan inte säga annat än att jag är ledsen och att jag för stunden inte brydde mig om några konsekvenser. Jag har inte gjort mer fel än någon annan på den här planeten och varför ska jag vara perfekt när alla andra envisas med att såra och förstöra för andra? Vad hjälper det att jag gör något bra när ingen uppskattar den jag är? I slutändan kommer jag alltid stå där ensam på grund av mina värderingar och jag kommer alltid vara samma person. Men jag har lärt mig att i den här världen finns det inte plats för svaga människor, det finns inte plats för dem som tycker synd om sig själv.
Det tog på krafterna att försöka ordna något som inte var menat för att ordna, eftersom jag tydligen aldrig förstod hur jag skulle göra. Och om du någonsin förlåter mig, så kommer du fortsatt ändå aldrig lita på mig..
..finner egentligen inte fler ord för att säga att jag vill spola tillbaka tiden ett par år och göra om allting från början. Med facit i hand spela mina kort rätt. Och även om ingen annan skulle spela dem rätt en andra gång så skulle jag förstå varför. Jag tror vi behöver en paus i våra liv, jag tror vi behöver andas, och sanningen behöver inte vara värre än så.
Men det kommer ta lång tid innan jag kan se mig själv i spegeln och inte känna att jag vill slå ihjäl personen som stirrar tillbaka på mig. Och jag vill att du ska veta att ingenting av det här handlar om att du inte räcker till, för du har alltid gett mer än vad du behövt, och det handlar inte om att jag inte uppskattar det du gör, för idag lever jag en liten bit närmare det du visat för mig. Jag vet inte hur jag bättre ska visa min uppskattning än att sätta in varje liten bit av dig i mitt eget liv?
Och jag vill säga att jag inte är som dem, jag har aldrig varit som dem och kommer aldrig bli.. men är det så du ser mig nu så kan jag förstå dig. Ville aldrig göra dig illa, och jag var inte bättre själv än alla de stunder då jag gråtit för att jag blivit sårad..
Flames to dust..
Den senaste tiden har jag bara fått nog. Jag orkar inte gråta över att saker inte går min väg och det enda som verkligen når mig när det kommer till att bli sårad är att förlora människor ut ur mitt liv. Och med att förlora människor ut ur mitt liv menar jag att skiljas åt som ovänner. För när det kommer till att jag inte räcker till eller inte är den jag borde vara så tar det hårdare än något annat..
Allt annat bryr jag mig inte om just nu. Jag vill bara jobba, tjäna pengar och leva mitt liv. Göra mina egna val och strunta i vad folk tänker och tycker. Kärlek är skit och det skjuter bara hål i bröstet på en för var dag som går, jag tror vi klarar oss utan. Att älska någon är en helt annan sak och dem jag älskar finns i mitt hjärta oavsett hur många hål jag hinner få innan jag dör. Men kärlek och förhållanden är dömda att misslyckas..
Och det här låter inte alls som den Linnea alla vet om. Och kanske är det alla dem som inte trodde att jag någonsin skulle säga dessa ord som gjort mig precis så här, eller så är det kanske så man måste vara för att överleva..
... innerst inne vet jag att jag gör det här för min egen skull. För det finns ingen mening med att sitta och tycka synd om sig själv, det finns ingen mening med att se livet rasa framför sina ögon och inte göra något åt det. Och jag vill bevisa för mig själv att jag klarar allt som kommer i min väg, utan att först bryta ihop. Och jag kanske verkar kall och obrydd.. men jag är fortfarande den personen jag alltid varit.. det gör bara för ont att känna efter längre..
I'm here for you..
Att se allting rinna ut i sanden gör också ont, för det var inte såhär det skulle vara...
Jag skulle bara vilja ge dig allting jag har och sen försvinna härifrån. Jag har så mycket mer än vad jag borde och någon gång borde det vara min tur att kämpa så mycket som du har gjort och alltid verkar behöva göra..
I'm here for you.. every step of the way..
I can't believe you're gone
we're all going to make it through,
and if we don't, then we'll be fine when we're dead.
Jag var rädd när jag valde att inte känna efter längre, och jag är fortfarande rädd för att inte känna efter. Och det är självklart att det tär på mig varje dag, men jag har inte låtit det komma åt mig förräns igår. För mycket jobb och för lite mat och sömn kan ta ner vem som helst. Jag skyller inte på det, jag är ansvarig för mina handlingar, men det var så länge sen jag fick säga att det var nog.
Jag har börjat tro på att om man ger allt och vinner hälften då har man gjort det bra. Jag önskar bara att jag kunna känna att jag gett allt jag kunnat. Oavsett har jag vunnit mer än hälften och kanske borde vi vara glada för det. Det som känns fel är att du har märkt mig för livet med alla de goda egenskaper du har och allt det du lärt mig att vara. Medan jag har märkt dig med, ja, jag vet inte ens vad jag har gett dig mer än problem.
That what hurts me.
Att veta att jag aldrig varit tillräcklig.
And maybe we all feel that way in the end.
För att vi är för dåliga på att visa uppskattning och för bra på att klaga över onödiga saker.
Men det är inte heller alla de små sakerna man irriterar sig på eller sekunden då man väljer att skrika som betyder något, utan det är de minnena man har kvar efter att allting är över. Det vi alla borde lära oss är att uppskatta allting bra under de sekunderna vi valt att göra något annat.
Idag ska jag förhoppningsvis få hämta ut mina nya skor och så ska det städas och tvättas innan killarna från Luleå kommer. En tråkig helg för min del då jag ser mig själv komma stå där och laga mat och diska, men för Roger blir det nog bra. Får tänka på det så blir disken kanske roligare :)
So there goes my life..
So there goes my life, passing by with every exit sign..
Jag har hela tiden sett på och obeseverat. Tagit mig tid att se men aldrig att röra. Aldrig någonsin har jag sagt ifrån med gott samvete, stått upp för det jag tror på utan att tro att det är fel. Men jag är rädd att säga ifrån, rädd för att bli lämnad ensam. But I can't really see the difference anyway.
Jag är trött och kommer snart somna här i soffan med mina ljus och Operah på tvn. Snön har ramlat ner från himlen idag i stora samlingar av snöflingor. Jag längtar till vintern, jag längtar till kalla men mysiga kvällar med te och ljus och julkänsla.
Jag väntar på att våga ta klivet ut och börja leva mitt liv. I think I deserve that now...
I will see you again
Ibland önskar man att livet såg annorlunda ut, ibland har man det bara bra som det är. Jag tycker om ensamheten för mycket för att låta den gå, samtidigt som min kropp skriker efter närhet i form av en vän. Mestadels för själen.
Helgen har varit helt okej, och jag tror jag har överraskat mig själv en del. Jag har i varje fall planerat att fara hem den 13 november. Hem till familjen, men bort från det som jag allt mer känner att jag vill stanna vid. Jag tror nog att efter allt så är det här hemma, Norge är en plats att finna sig själv på. Eller kanske en plats jag finner mig själv på, och det kanske avgör allt. Jag kanske stannar här..
Nu ska jag ta itu med disken och städa upp lite.
What am I doing here?
Gårdagen gav mig ett litet annat perspektiv och självklart tar jag åt mig. Samtidigt är det långt ifrån den uppmärksamheten jag får som jag letar efter, eller som jag är i behov av. Jag är inte intresserad över att bli bedömd och värderad efter mitt utseende, och det enda som betyder något för mig är insidan. Jag försöker vara en bra människa och jag behöver inte folk som tittar efter mig, jag vill ha någon att sätta mig ner och prata med, utan att det ska handla om att de sitter där pga att de är intresserade av allt annat än att prata.
Men som jag helt klart kom fram till igår kväll. Det finns ingen kille som tänker med huvudet, det finns ingenting i den här världen som inte bara handlar om sex, och ska jag vara ärlig börjar jag bli ganska trött på det. Men vad gör man när man lever i en värld som inte går att förändra? Vad gör jag här i en värld som aldrig kommer vilja förändras. Vad gör jag här i en värld där ingen delar mina värderingar?
As if you would care at all?
Jag hade inte tänkt skriva fler rader här. Jag är trött på att se den dåliga sidan av mig själv och jag är trött på att säga ifrån till människor som inte bryr sig. Då kan jag hellre skriva ner allting på min egen dator och sparade där så att ingen kan läsa det..
Everything will still stay the same..
To everyone I've ever known (or at least most of them)
Jag undrar hur dem som alltid är lyckliga och alltid ser det positiva i allting gör för att vara det. Jag menar, jag kan förbjuda mig själv att må dåligt över något och låtsas vara glad för något som egentligen inte existerar, men förr eller senare slår det en i skallen att man går runt och ljuger för sig själv. Men ska det verkligen vara så att man måste göra sig av med de dåliga sakerna för att må bra eller kan man bara leva i det utan att behöva intala sig själv en massa saker som egentligen inte stämmer? Jag är nämligen trött på att acceptera bad behavior.
Jag är bara så trött på det här livet, och jag är bara så trött på att se på och aldrig vara en del av det. Om så varenda människa stod och skrek på mig att jag var värdelös och den värsta person de någonsin mött skulle det då fasen vara så mycket bättre än nu. Men jag fortsätter titta på och hoppas att jag någon gång får vara med och leka, jag har i alla fall gett upp det jag "har haft".
Jag har ingen rätt att vara arg, men det är jag, och jag kan säkert göra något åt det. Men det spelar ingen roll att säga något till människor som inte bryr sig. And that's the way I like to do something about it.
Vill gå och sova och bara glömma allt. Väntar fortfarande på att börja ett nytt kapitel, får se när den dagen kommer.
Tills dess ska jag vara glad in my misery.
You'll be stronger
Att promenera till och från jobbet ensam varje dag ger en tid att tänka på vad man vill göra med livet. Och jag har allt oftare börjat tänka på och vill planera en resa någonstans i världen, om inte till en plats så till flera. Jag är rädd för att resa ensam, för jag vet att jag har så svårt att skapa kontakt med nya människor. Men jag vill nog resa ensam, utan någon som har sin vilja med om var vi ska fara och vad vi ska hitta på. Bara kunna gå ner till stranden varje dag, ta en joggingtur på morgon i min takt, äta på restaurang och njuta av att göra allt det ensam. Och framförallt att finna mig själv i allt det här. Att möta människor kanske kommer på vägen, men jag behöver ingen att luta mig mot, ingen att krypa ihop hos när det är mörkt och allt inte blir som man önskade.
Det finns en person i den här världen som jag alltid kommer känna mig trygg hos, som är mitt hem och min andra hälft, hur livet än kommer se ut så är det alltid bara ett nummer som kommer synas på min telefon när jag behöver någon att prata med. Men det finns ingenting som håller mig kvar i den tryggheten, ingenting som skulle få mig att välja bort något jag själv vill göra. Jag önskar att det jag kände var något mellan oss, men det är något den personen besitter, som ger den tryggheten till alla oss som någonsin korsat hans väg. Och visst är jag missnöjd med att finna ut att det som jag trodde var speciellt för oss, nog har något med honom att göra. Samtidigt måste jag inse att det aldrig var bara mitt och jag kommer aldrig ha problem med att låta det gå. Självklart är jag ledsen, självklart kommer jag gråta varenda kväll. Inte på grund av ensamheten, inte på grund av att mista tryggheten, men för att jag inte kunde vara den jag borde vara och för att jag inte kunde ge tillräckligt.
När det kommer till allt annat har vi något speciellt tillsammans, och jag hoppas att jag en dag kan komma hem igen. Och om jag inte gör det, om jag inte får det, om jag inte vill det, eller inte kan det, då tar vi det därifrån. Då tar jag det därifrån.
"You'll be stronger without him, you'll be stronger without them.."
I can't change you, but sometimes I wish I could..
Jag blir så arg när människor tror att de kan göra vad de vill. Att bara för att de har hus och barn ska de ha förtur för att få jobba mycket mer och tjäna mycket mer pengar, eller bara för att man gör sig av med en sak ska man ha lov att göra allting man någonsin velat, eller bara för att man flyttar kan man lämna allting bakom sig, allt ansvar och allting som betyder något går bara upp i rök. Jag är trött på att vara den som är snäll, som säger varsågod åt allting, så låter andra behandla mig som de vill. Men jag skulle aldrig någonsin ställa mig upp och säga att "det där är min du får inte ta den", eller "om du gör så, då går jag min väg för alltid, då är det här det sista du hör och ser från mig", eller "du kan ta dina barn och din fru och sticka upp dem i röven!".
Livet blir vad man gör det till, och allting handlar bara om hur man reagerar och klarar av var enkel situation som uppstår. Jag är inte stark nog att bara kunna gå vidare och vara lycklig, fast ibland önskar jag att det var allt jag kunnat göra, bara sluta känna efter. Hur mycket jag än vill säga att "I'm my own missery", så känner jag att jag har rätt att vara arg, jag har rätt till att skrika och gråta för att alla ska förstå att det är fel, det är så förbannat fel. Men... jag är inte på långa vägar bättre själv.
Vem jag är och vad jag gör, vem vi är och vad vi gör och inte gör, det spelar ingen roll. Mina känslor är desamma. Jag kommer bli sårad för de samma sakerna, och det som gör mig lycklig kommer alltid göra mig lycklig. Och för att kunna vara lycklig behöver man ibland bara stänga av allt och gå vidare, när man inte längre kan få det man behöver. Den senaste tiden har allt för många människor visat mig att det är dags att gå vidare, jag är bara för svag för att släppa taget. Så jag längtar fortfarande efter det som var och det jag aldrig haft. I'm just hurting myself, I can't change other people, I can't change others feelings, so I just have to deal with it, take my things and walk away.. someday..
It's okay that we're dying..
But I need to survive tonight, tonight..
Det mesta slutar inte alls som vi har tänkt oss, de flesta av våra drömmar är, och kommer alltid, bara vara drömmar. Och vi ska inte tappa hoppet på det vi kan se klart och tydligt framför oss, även när det skymmer, men kanske måste man ibland ge upp hoppet för något annat. Kanske en dag kan jag acceptera att jag förlorade det enda som betydde något för mig, men å andra sidan kanske jag vunnit den vän jag alltid velat ha, och att få vara den vän jag alltid velat vara. Jag är bara rädd att jag ska förstöra det också, och jag är rädd att förlora något jag aldrig kommer få tillbaka.
You know when it's right and when it's wrong.
But what happens when it's all right and all wrong?
Jag längtar hem och jag längtar bort och allt jag vill är bara att få köpa en soffa och slippa att det ska så förjävligt ut här. Hem för att jag inte har någon annanstans att vända mig, bort för att jag vill ha något nytt. En ny soffa för att jag vill känna mig hemma någonstans. Alla, eller de flesta, de vet var de ska. De har något de älskar att göra och något de är bra på. Och om jag går tillbaka till mig själv och ska finna något jag verkligen vill göra, då är det något jag absolut aldrig skulle kunna bli bra på, eller så finner jag inget som ger mitt sinne ro. Ingenting jag vill göra, ingenting jag vet att jag skulle kunna göra och verkligen tycka om. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer finna vad det är som är mitt och enbart mitt.
Jag vill bara ha en ny soffa.
Not a million fights
Could make me hate you
Jag somnar de flesta kvällar av att känna hur meningslöst allting blev och hur arg jag är över allting. Under natten drömmer jag mardrömmar som skulle få vem som helst att vakna ännu argare, bara för att hälften är sant och hälften får en att inse var man är eller var påväg. Istället vaknar jag och allting är som bort blåst. Det är svårt att vara arg på någon som har så svårt att somna på nätterna och som ligger där så fridfullt på morgonen.
Saker förändras. Människor kommer och går. Livet tar den vändning det är meningen att ta. Och varför vi hamnade där vi hamnade det finns det ingen förklaring på, åtminstone ingen förklaring vi kan finna här. Du kan välja att sätta dig ner och låta livet ta dig dit det vill, eller så kan du stå upp och slåss för varje centimeter av ditt liv, livet kommer ändå ta dig dit det vill även om resultatet blir två helt olika destinationer. Jag vet att livet inte tar slut eller stannar upp, jag vet bara att mitt liv stannar upp ibland, så pass att jag får tid att se mig om och inse vad jag förlorat, vad jag vunnit och vad jag... livet skulle aldrig varit ett spel där den som har mest pjäser vinner, eller där den med trognaste tjänaren är den som alltid lyckas ta sig ut ur problem.
Varför kan man inte få leva ett lyckligt liv, ensammen..?
Tomorrow is a new day..
Och jag kan medge. I natt känner jag mig besegrad. Besegrad av tröttheten, av livet, av dem som inte ville se mig lyckas. Och lyssnar vi tillräckligt noga så kan du höra dem som önskar dig olycka, och för dem som inte gör det är det tyst. Som om vi skulle förstå att tystnad är det samma som en enkel nick på huvudet, lika lite som att vi inte vill tala om sanningen. Jag tror det är få av oss som verkligen kan önska andra lycka och se bort i från sin egen olycka. Och vi kommer aldrig undan den, ingen av oss, men på något sätt ser gräset alltid grönare ut på andra sidan. Jag har funnit det som gör mig lycklig, jag har funnit det som betyder något, men när ingen människa på den här jorden delar mina tankar då finner jag det svårt att greppa tag i verkligheten. I natt känner jag mid besegrad, besegrad av det jag måste kämpa mot varje dag. Besegrad av mig själv.
Imorgon är en ny dag.
The hardest part
Friends I do not have: I helgen har jag lärt mig mycket om mig själv och om andra. I mina ögon verkar det som om alla som är otrevliga, respektlösa och som inte bryr sig om sina vänner är dem som av någon konstig anledning har flest av dem. Och jag har ställt mig själv frågan om jag måste vara så för att någon ska bry sig om att höra av sig. Oavsett vad svaret är på den frågan kommer jag inte ändra på någonting, därför att jag är inte den personen och kommer aldrig vara. I helgen gav jag upp en del av den rädsla jag känner inför att släppa nya människor in på livet. Även om jag bara pratade ett par få ord med ett par människor kände jag mig mer hemma än någon annan stans, och jag kände att ingen skulle döma mig. Kanske för att jag mest troligt aldrig kommer se dem igen, kanske för att man kan finna människor som är precis som en själv, som man känner att man hör samman med. En annan sak som jag aldrig förstod var att vi kom in i ett hus där vi borde känna oss som hemma men där allting vi gjorde var att sova. Ha någonstans att vara och där andra lät oss stanna några dagar. Livet rullar på som vanligt, och människor man inte ser så ofta... man borde ta vara på de tillfällen man får, för det kanske inte kommer ett nytt. Vi har alla mycket att göra och saker vi borde göra och ställen vi borde vara på, men ibland borde man kanske bara stanna upp och ta vara på det man har. Imorgon kanske det är för sent. You didn't even say goodbye?
A life that slipps away: Jag ska sätta ord på det en gång för alla. Jag har lärt mig så otroligt mycket, jag har fått så mycket bättre självförtroende, jag har lärt mig en hel del om mig själv och förstår varför jag är den jag är, jag vet vem jag vill vara och vad jag ska sträva efter, jag kommer utan problem klara av att stå på egna ben och jag känner mig trygg i mig själv. Och jag vet vad som är viktigast för mig i livet..
... but I'm going to miss that one thing that completes me. Jag fann något som gör mig hel och utan det så kommer det alltid saknas något.. var jag än går, vad jag än gör, vem jag än träffar eller vad jag än fyller mitt liv med, även om det så är min högsta dröm som går i uppfyllelse kommer den känslan fortfarande inte vara fulländad..
I'll be just fine..
Du vet aldrig vad människor betyder förrän du förlorar dem. Förlorar dem som vän, förlorar dem ut ur ditt liv, förlorar dem till en bättre plats.
Mina tårar strömmar bara ut och jag försöker hålla dem tillbaka. Trött på att gråta. De flesta tårarna fälls på grund av att jag känner mig så misslyckad. För att jag misslyckades att vara den jag borde, för att jag inte var bra nog och därför förlorade jag så mycket av det jag verkligen tyckte om. Resten av tårarna är på grund av saknaden. Tror aldrig jag kommer sakna något/någon så mycket.
Jag kan vara orealistisk och lägga all skuld på mig själv, jag kan få allting att gå tillbaka till mina handlingar och vad jag gjort och inte gjort. Sen kan jag vara realistisk och faktiskt tala om för mig själv att felet inte bara är mitt. Jag undrar vad jag kommer klara mig längst på? Att lägga all skuld på mig själv och timme ut och timme in undra vad jag kunnat gjort annorlunda, eller skylla allt på någon annan. It doesn't take away the pain. Nothing ever will. But I will be just fine, just fine..
I know what to do, I just don't know how to do it..
Is there anything that can make you happy?
1. Sluta tänk på dig själv, allting handlar inte bara om dig! Gör saker för andras skull utan att kräva något tillbaka, och sluta göra saker för andra utan att själv få ut något av det!
2. Börja tänk på dig själv! Gör saker för din egen skull som bara du får ut något av och som får dig att må bra. Utan att såra andra!
3. Finn något du älskar att göra, vad som helst. Något du älskar att göra oavsett om du delar det med någon eller om du gör det själv.
4. Sluta vara avundsjuk! Människor kommer alltid ha saker du inte har, se till att ha något som dem inte har!
5. Tro på dig själv. Tro på att du kan göra de sakerna du vill, tro på att du kan bli den du vill vara.
6. Sluta tro att ingen vill vara din vän. Bjud på dig själv, sluta tänk på vad andra tycker om dig. Tro att människor tycker om dig för den du är, och om de inte gör det så de inte värda din uppmärksamhet!
7. Sluta se allting som en förlust och se vad du vunnit av allting du varit igenom istället.
8. Sluta tyck att du är ful. Ta hand om dig själv, träna, ät rätt, unna dig kläder och smink, fixa naglarna och gör något nytt med håret. Det håller någon dag i varje fall!
9. Bli självständig. Om du nu ska vara ensam så låt det vara en bra känsla. Ingenting hindrar dig från att göra det du vill bara du kan acceptera, och kanske till och med tycker om att göra det på egen hand. Du behöver ingen att luta dig mot för att ta dig genom livet!
10. Älska alla, oavsett vad de gör mot dig. Låt inte saknaden och ilskan ta över, och låt det inte gå ut över dem du tycker om, oavsett vad de gör..
I know what to do, I just don't know how to do it..
