So there goes my life, passing by with every exit sign..


Jag har hela tiden sett på och obeseverat. Tagit mig tid att se men aldrig att röra. Aldrig någonsin har jag sagt ifrån med gott samvete, stått upp för det jag tror på utan att tro att det är fel. Men jag är rädd att säga ifrån, rädd för att bli lämnad ensam.  But I can't really see the difference anyway.

Jag är trött och kommer snart somna här i soffan med mina ljus och Operah på tvn. Snön har ramlat ner från himlen idag i stora samlingar av snöflingor. Jag längtar till vintern, jag längtar till kalla men mysiga kvällar med te och ljus och julkänsla.

Jag väntar på att våga ta klivet ut och börja leva mitt liv. I think I deserve that now...

Jag undrar hur dem som alltid är lyckliga och alltid ser det positiva i allting gör för att vara det. Jag menar, jag kan förbjuda mig själv att må dåligt över något och låtsas vara glad för något som egentligen inte existerar, men förr eller senare slår det en i skallen att man går runt och ljuger för sig själv. Men ska det verkligen vara så att man måste göra sig av med de dåliga sakerna för att må bra eller kan man bara leva i det utan att behöva intala sig själv en massa saker som egentligen inte stämmer? Jag är nämligen trött på att acceptera bad behavior.

Jag är bara så trött på det här livet, och jag är bara så trött på att se på och aldrig vara en del av det. Om så varenda människa stod och skrek på mig att jag var värdelös och den värsta person de någonsin mött skulle det då fasen vara så mycket bättre än nu. Men jag fortsätter titta på och hoppas att jag någon gång får vara med och leka, jag har i alla fall gett upp det jag "har haft".

Jag har ingen rätt att vara arg, men det är jag, och jag kan säkert göra något åt det. Men det spelar ingen roll att säga något till människor som inte bryr sig. And that's the way I like to do something about it.



Vill gå och sova och bara glömma allt. Väntar fortfarande på att börja ett nytt kapitel, får se när den dagen kommer.
Tills dess ska jag vara glad in my misery.

Jag blir så arg när människor tror att de kan göra vad de vill. Att bara för att de har hus och barn ska de ha förtur för att få jobba mycket mer och tjäna mycket mer pengar, eller bara för att man gör sig av med en sak ska man ha lov att göra allting man någonsin velat, eller bara för att man flyttar kan man lämna allting bakom sig, allt ansvar och allting som betyder något går bara upp i rök. Jag är trött på att vara den som är snäll, som säger varsågod åt allting, så låter andra behandla mig som de vill. Men jag skulle aldrig någonsin ställa mig upp och säga att "det där är min du får inte ta den", eller "om du gör så, då går jag min väg för alltid, då är det här det sista du hör och ser från mig", eller "du kan ta dina barn och din fru och sticka upp dem i röven!".

Livet blir vad man gör det till, och allting handlar bara om hur man reagerar och klarar av var enkel situation som uppstår. Jag är inte stark nog att bara kunna gå vidare och vara lycklig, fast ibland önskar jag att det var allt jag kunnat göra, bara sluta känna efter. Hur mycket jag än vill säga att "I'm my own missery", så känner jag att jag har rätt att vara arg, jag har rätt till att skrika och gråta för att alla ska förstå att det är fel, det är så förbannat fel. Men... jag är inte på långa vägar bättre själv.

Vem jag är och vad jag gör, vem vi är och vad vi gör och inte gör, det spelar ingen roll. Mina känslor är desamma. Jag kommer bli sårad för de samma sakerna, och det som gör mig lycklig kommer alltid göra mig lycklig. Och för att kunna vara lycklig behöver man ibland bara stänga av allt och gå vidare, när man inte längre kan få det man behöver. Den senaste tiden har allt för många människor visat mig att det är dags att gå vidare, jag är bara för svag för att släppa taget. Så jag längtar fortfarande efter det som var och det jag aldrig haft. I'm just hurting myself, I can't change other people, I can't change others feelings, so I just have to deal with it, take my things and walk away.. someday..