Jag känner mig så otroligt ensam just nu. Därför att ingen i hela den här världen kan förstå sig på min saknad och hur mycket han betyder för mig. Det spelar ingen roll om jag förklara allt han har gjort för mig eller den lycka jag känner av att få vara i hans närheten, för det är ingen som förstår hur stort det är för mig.

Och det är bara en dag kvar nu och jag mår så dåligt. Allt jag vill säga är att han ska stanna kvar, eller åtminstone att vi klarar det tillsammans. Men när jag säger hejdå tidigt på fredag så vet jag inte hur länge det dröjer innan vi ses igen, och om det någonsin kommer vara samma sak.´

Jag borde stå och packa rogers saker nu, men jag kan inte. Jag kan inte vika ihop kläderna eller sätta dem ner i någon väska. Jag vill bara riva upp allt igen och sätta in dem i lådorna och låsa. Jag trodde jag skulle klara det här men jag funderar på att fara hem.. även om det inte hjälper någonting.

Jag kan inte stoppa tiden. Jag kan inte vrida den tillbaka. Jag kan inte spola den framåt även om det känns som om allting går så mycket snabbare nu. Längtan om att få leva mitt eget liv dämpas av saknaden som aldrig kommer försvinna och besvikelsen över att jag nog aldrig kommer få se med mina egna ögon hur saknad jag kommer vara.

Det jag ser framför mig är ett liv fullt av skuldkänslor och svartsjuka. Mestadels skuldkänslor. Att tänka om en person som egentligen inte bord bry sig skulle bli arg om jag gjorde si eller så, och att inte veta om det kommer påverka framtiden. Samtidigt kan man inte sätta sig ner och vänta på att framtiden ska bli precis så som man önskar, för det är inte på långa vägar säkert att man någonsin kommer sluta där. Men om man var säker på den saken hade jag utan tvekan satt mig och väntat, men det känns mer som att jag kommer bli bränd om jag gör det.

"Jag vet vad som måste göras
Ändå sitter jag kvar här
Och det skrämmer mig att jag kan nå dig var du än är

Och om jag behöver förklara
Den skugga som vilar i tiden
Förstör inga minnen, du vill inte se mig såhär

Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder någonstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans"

Jag skulle egentligen har gått ut ikväll med Lisa från jobbet. Inte druckit mig full och mått dåligt så jag inte kunde ta mig upp till jobbet imorgon, men umgåtts. Jag la det paketet på hyllan och skickade ett sms. Jag tror hon förstår. Jag har förstört många kvällar för andra genom att inte vara på topp, och bara varit i vägen med min existens när allt jag gör är att sitta där och vara ledsen. Någon gång får det vara nog med att förstöra med sin blotta närvaro.


Min största rädsla är att inte räcka till. Att inte passa in i andras ögon. Och jag tror jag skjuter undan många bara genom att jag i dem läser av att jag aldrig någonsin kommer vara tillräcklig. Jag ger mig själv aldrig chansen att bara kunna vara den jag är och bli accepterad för det. En efter en passerar in i mitt liv, för att dagar, veckor, månader eller år senare passera ut igen. Jag funderar på när någon kommer stanna.. om en vecka är någon på tur ut igen, kanske för gott.


Här dit jag har kommit, det är en liten plats där människor i de flesta åldrar verkar umgås med varandra. Och jag ska ärligt säga att jag struntar blankt i om anledningen till att folk pratar med mig är mitt utseende (för om folk här uppskattar mitt utseende så har jag ju kommit till en plats som inte existerar någon annan stans) för jag är glad bara någon pratar med mig, om bara någon orkar lyfta luren och ringa mig, eller skickar mig ett sms då och då. Och att ha funnit två tjejer som inte avvisar mig för alla de miljoner anledningar som tjejer har så är jag glad att veta att jag har människor jag kan ringa som ställer upp. Det handlar inte om någonting annat än det. Och jag vet att jag kommer bli bränd i slutändan och lämnad ensam igen pga att mitt intresse inte gäller det samma som vad de som pratar med mig här är intresserade av (förutom tjejerna då). Men låt det då vara, om det finns något jag kan hantera (jag ska då fan lära mig det snart) så är det att bli lämnad. Det finns ingenting att vara arg över, ingenting att vara ledsen och besviken över, ingenting att vara rädd för. Jag är glad för uppmärksamheten, kanske för glad. Och jag förstår känslan, alldeles för väl..

Men jag ber om några dagar extra, för det handlar trots allt om något vi delat längre än att det ska kunna förstöras på två sekunder. Av något som legat över oss så pass länge och som förstört mina dagar en efter en.. men jag antar att stolthet kan tas från vem som helst.


Jag kommer vara stolt över mig själv om jag klarar av att stanna här själv. Då har jag tagit mig långt. Och jag kanske har funnit mig mer till rätta här än någon annanstans. Men Gud ska veta att vänliga människor inte är detsamma som vänner och just nu räcker det mer än väl med vänliga människor, det är långt ifrån vad jag funnit någon annanstans. Och jag har inte glömt att jag har vänner kvar i Sverige också, bara att dem inte är så nära som jag skulle önska.

Jag kommer vara stolt över mig själv om jag klarar av att stanna här. Och jag ser inte vad som ska hindra mig. Eller jag ser rakt framför mig vad som ska hindra mig, men Norge är stort och jag har kontakter så det räcker för en livstid framöver. Så mitt i allt som står och krossar mig just nu klarar jag åtminstone av att se ljus.. ibland..

Åh gud jag måste lära mig att hålla käft. Eller jag vet inte men jag blir bara besviken när jag kommer hem och ser att allt nästan ser ut precis lika stökigt som när jag lämnade det. Okej gården är skottad, det är jag tacksam över. Vet inte hur jag ska få skottat den själv sen resten av vintern. Bara tanken på det får mig att gråta. Inte att gården kommer vara svår att skotta men att jag irriterar mig på någon som jag kommer sakna ihjäl mig efter om två veckor när han är borta.

Antar att jag bara borde börja ta tag i städandet men det tar emot. Jag har bara lust att sätta mig ner och inte göra någonting. Vill bara vara glad för en gångs skull. Lycklig. Önskar bara att jag slapp ta itu med så mycket saker. Det är för mycket för mig just nu..

Kan någon ge mig en genväg till hur man kommer över någon? Annars kommer jag nog ligga och gråta i min säng ett par år framöver.. varför varför varför?!


Och i slutändan är allt mitt fel.. bara mitt..

Har legat i soffan heeela dagen och bara tagit det lugnt. Gårkvällen var trevlig, men inte nödvändigtvis det roligaste jag varit med om. Satt och diskuterade med Sara och Fansu över några glas vin medan festen var i fullgång för alla andra. Blev några glas för mycket i slutändan tror jag, som vanligt för min del.

Men soffan har varit otroligt skön idag och det enda jag har orkat mig på är att laga lite mat till ikväll. Däremot känner jag att om det är såhär det kommer se ut efter att Roger far hem så kommer det nog inte ta lång tid innan jag också far här ifrån. Samtidigt är det väl det enda rätta att stanna här för den ångesten och paniken över att ligga hemma en hel dag och inte göra någonting är det enda som kommer finnas där hemma.

Jag tror jag har försökt skjuta undan alla känslor för första januari, och försökt koncentrera mig på att jag alltid velat ha en egen lägenhet och att jag trivs på jobbet och med människorna här. Men ju närmare jag kommer och ju fler dagar som går inser jag att det är långt ifrån hela sanningen. Jag är så ledsen över att behöva se Roger fara här ifrån. Dels för att vi delat så mycket de senaste åren och för att jag nog inte varit ifrån honom mer än ett par dagar i sträck under de senaste fyra åren. Dels för att han är den som betyder mest i mitt liv och jag kommer verkligen sakna honom, sakna att ha honom här så att jag kan hålla om honom när mina ord inte räcker till. Jag vet inte var vi hamnat och jag trodde att jag hade accepterat det, men det har jag inte och kommer aldrig göra. Och jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv för att det blev såhär i slutändan. Det skulle inte sluta så, och förhoppningsvis så slutar det inte här... förhoppningsvis så finns det något kvar. Vi saknar bara glädjen.

Neee nu ska jag titta på tv och försöka tänka på något annat. Tårar kommer jag få nog av längre fram..
God kväll..

Idag hade jag tänkt vara nyttig. Komma hem och diska och laga mat för att sedan fara och träna. Jag somnade på soffan. Och kommer inte ta mig till träning what so ever. Börjar undra om mitt gymkort är värt pengarna, ska reconsider it later.

Nu sitter jag och väntar på att tvätten ska bli klar så jag kan hänga upp rogers arbetskläder på elementet innan jag ska sova. Funderar på att koka mig lite te och sitta och mysa framför tvn ett tag. Eller om jag ska ta och gå och lägga mig och sova brevid Roger. Finns nog tid till både och.

Dagarna bara försvinner iväg och jag har varit här i Norge i 7 månader nu. Ett halvår av mitt liv har passerat och jag har inte riktigt hunnit med. Och med allt var gäller jobbet känner jag mig bekväm och stolt över mig själv. Jag har gjort ett jobb som jag aldrig någonsin trodde jag skulle klara av. Jag sitter och pratar med kunder åtta timmar om dagen när jag knappt vet hur man pratar med människor och dessutom säljer jag så pass bra att jag får om inte full bonus så nästa full bonus varje månad. Det här jobbet har fått mig att växa som person otroligt mycket.

Att jag sen inte har lov att flytta härifrån för Therese på grund av det gör bara att man trivs ännu bättre.


Allt annat har jag ingenting att säga något om. Bara att jag saknar dig redan..

God natt

I helgen har jag varit med om saker jag aldrig någonsin trodde jag skulle behöva gå igenom och jag känner mig som världens största idiot. Man kan inte sitta och säga att människor sårar en för att sedan göra det samma tillbaka. Och du har rätt, jag trodde jag var precis lika dålig som du, men sanningen är den att det är hundra gånger värre att göra samma misstag som någon annan.

Jag har strävat efter att nå en plats så pass länge nu och jag kunde inte se ljuset i tunneln längre. Inte ens det tåg som jag var beredd på skulle krossa mig. Men tårar och skrik hjälper mig ingenstans och till slut var det bara tid för mig att inse att ingenting kommer någonsin bli som det var och att förlora det som betyder mest för mig har gjort ont så många månader nu.

Det var jag som började med att vara en idiot, en otrevlig människa som inte brydde mig om något annat än mig själv och mina egna känslor. Det var jag som var först med att skrika ord du aldrig skulle ha behövt höra. Jag som var först med att visa min svartsjuka, och min avundsjuka över den vänskap du hade med helt underbara människor. Det var jag som var först med att gråta tårar över att jag trodde jag hade förlorat dig när du stod där framför mig och varje dag gav mig något nytt att leva för och något nytt att bygga ihop mitt liv med. Och jag ser allting klart nu, svart på vitt har jag puttat dig undan dag för dag och de val du gjort och de ord du sagt har kanske varit meningen att såra mig precis så som jag sårat dig, men allt det var på grund av att jag varit egoistisk och inte tänkt på något annat än mig själv.

Jag trodde jag gav när allting jag gjorde var att ta, och jag trodde jag gav när allt jag gjorde var att sakna det jag inte längre hade kvar. Du har varit dum och jag har hatat dig, men aldrig lika mycket som jag älskat dig, och aldrig trodde jag att jag skulle klara av att förlåta något av det vi varit med om. Men jag har stått där och gång efter gång låtit mina känslor för dig hjälpa mig att ta mig igenom det jag själv från första början försatt mig i.. även om jag velat skrika och skylla allting på dig vet jag att det varit fel. Jag är bara så trött på att alltid vara den som förstör allting..


Jag kan inte säga annat än att jag är ledsen och att jag för stunden inte brydde mig om några konsekvenser. Jag har inte gjort mer fel än någon annan på den här planeten och varför ska jag vara perfekt när alla andra envisas med att såra och förstöra för andra? Vad hjälper det att jag gör något bra när ingen uppskattar den jag är? I slutändan kommer jag alltid stå där ensam på grund av mina värderingar och jag kommer alltid vara samma person. Men jag har lärt mig att i den här världen finns det inte plats för svaga människor, det finns inte plats för dem som tycker synd om sig själv.

Det tog på krafterna att försöka ordna något som inte var menat för att ordna, eftersom jag tydligen aldrig förstod hur jag skulle göra. Och om du någonsin förlåter mig, så kommer du fortsatt ändå aldrig lita på mig..

..finner egentligen inte fler ord för att säga att jag vill spola tillbaka tiden ett par år och göra om allting från början. Med facit i hand spela mina kort rätt. Och även om ingen annan skulle spela dem rätt en andra gång så skulle jag förstå varför. Jag tror vi behöver en paus i våra liv, jag tror vi behöver andas, och sanningen behöver inte vara värre än så.

Men det kommer ta lång tid innan jag kan se mig själv i spegeln och inte känna att jag vill slå ihjäl personen som stirrar tillbaka på mig. Och jag vill att du ska veta att ingenting av det här handlar om att du inte räcker till, för du har alltid gett mer än vad du behövt, och det handlar inte om att jag inte uppskattar det du gör, för idag lever jag en liten bit närmare det du visat för mig. Jag vet inte hur jag bättre ska visa min uppskattning än att sätta in varje liten bit av dig i mitt eget liv?

Och jag vill säga att jag inte är som dem, jag har aldrig varit som dem och kommer aldrig bli.. men är det så du ser mig nu så kan jag förstå dig. Ville aldrig göra dig illa, och jag var inte bättre själv än alla de stunder då jag gråtit för att jag blivit sårad..

All good things come to an end..

Den senaste tiden har jag bara fått nog. Jag orkar inte gråta över att saker inte går min väg och det enda som verkligen når mig när det kommer till att bli sårad är att förlora människor ut ur mitt liv. Och med att förlora människor ut ur mitt liv menar jag att skiljas åt som ovänner. För när det kommer till att jag inte räcker till eller inte är den jag borde vara så tar det hårdare än något annat..

Allt annat bryr jag mig inte om just nu. Jag vill bara jobba, tjäna pengar och leva mitt liv. Göra mina egna val och strunta i vad folk tänker och tycker. Kärlek är skit och det skjuter bara hål i bröstet på en för var dag som går, jag tror vi klarar oss utan. Att älska någon är en helt annan sak och dem jag älskar finns i mitt hjärta oavsett hur många hål jag hinner få innan jag dör. Men kärlek och förhållanden är dömda att misslyckas..


Och det här låter inte alls som den Linnea alla vet om. Och kanske är det alla dem som inte trodde att jag någonsin skulle säga dessa ord som gjort mig precis så här, eller så är det kanske så man måste vara för att överleva..

... innerst inne vet jag att jag gör det här för min egen skull. För det finns ingen mening med att sitta och tycka synd om sig själv, det finns ingen mening med att se livet rasa framför sina ögon och inte göra något åt det. Och jag vill bevisa för mig själv att jag klarar allt som kommer i min väg, utan att först bryta ihop. Och jag kanske verkar kall och obrydd.. men jag är fortfarande den personen jag alltid varit.. det gör bara för ont att känna efter längre..

Jag har egentligen aldrig gillat det här med jul, och framför allt inte vintern. Och på ett sätt är jag glad att jag inte ska fira jul hemma i år, utan istället sitta på Telenor och jobba från kl 14-20. Och de flesta andra dagarna mellan jul och nyår också. Men nu när man har börjat lära känna lite nya människor (det tog SEX månader) så känns det lite dumt också, man skulle ju alltid kunna umgås (läs dricka eftersom de inte gör något annat här) under dessa dagar. Framför allt på nyår. Jobbar både nyårsafton och nyårsdagen, men tjänar väl bra med pengar så..

Det är så otroligt vackert här uppe. När jag ser ut genom fönstret är solen nästan alltid påväg ner och färgar himlen röd, gul eller rosa. Och i bakgrunden är det snötäckta berg och himlen reflekterar sig i fjorden som går in här. Jag är glad att vi bor precis vid havet, så att vi får en mild vinter. Har varit klart väder nästan hela tiden sen första snön kom.. I love it.

Jag har gått upp tidigt de senaste dagarna, dels för att jag har haft ärenden att göra, och dels för att det finns inget mysigare än att stiga upp och så är det mörkt i hela huset medan glaskulorna med ljus i som hänger i fönstret lyser upp vardagsrummet. Har kokat mig te och gjort två mackor och sitter bara och tar det lugnt. Kommer nog få bråttom till jobbet snart..


Önskar att jag var Carro så jag kunde ta en massa fina bilder, men det är dömt att misslyckas..


God morgon!

Jag finner inga ord för den oro och det dåliga samvete jag har. Jag klarar inte av att se dig må så dåligt och det känns som om jag är den som borde rätta upp allting. Och även om jag vet att det mesta inte har med mig att göra så vill jag inte stå där och göra allting värre. Och det är precis det jag gör..

Att se allting rinna ut i sanden gör också ont, för det var inte såhär det skulle vara...

Jag skulle bara vilja ge dig allting jag har och sen försvinna härifrån. Jag har så mycket mer än vad jag borde och någon gång borde det vara min tur att kämpa så mycket som du har gjort och alltid verkar behöva göra..



I'm here for you.. every step of the way..