Jag skulle egentligen har gått ut ikväll med Lisa från jobbet. Inte druckit mig full och mått dåligt så jag inte kunde ta mig upp till jobbet imorgon, men umgåtts. Jag la det paketet på hyllan och skickade ett sms. Jag tror hon förstår. Jag har förstört många kvällar för andra genom att inte vara på topp, och bara varit i vägen med min existens när allt jag gör är att sitta där och vara ledsen. Någon gång får det vara nog med att förstöra med sin blotta närvaro.


Min största rädsla är att inte räcka till. Att inte passa in i andras ögon. Och jag tror jag skjuter undan många bara genom att jag i dem läser av att jag aldrig någonsin kommer vara tillräcklig. Jag ger mig själv aldrig chansen att bara kunna vara den jag är och bli accepterad för det. En efter en passerar in i mitt liv, för att dagar, veckor, månader eller år senare passera ut igen. Jag funderar på när någon kommer stanna.. om en vecka är någon på tur ut igen, kanske för gott.


Här dit jag har kommit, det är en liten plats där människor i de flesta åldrar verkar umgås med varandra. Och jag ska ärligt säga att jag struntar blankt i om anledningen till att folk pratar med mig är mitt utseende (för om folk här uppskattar mitt utseende så har jag ju kommit till en plats som inte existerar någon annan stans) för jag är glad bara någon pratar med mig, om bara någon orkar lyfta luren och ringa mig, eller skickar mig ett sms då och då. Och att ha funnit två tjejer som inte avvisar mig för alla de miljoner anledningar som tjejer har så är jag glad att veta att jag har människor jag kan ringa som ställer upp. Det handlar inte om någonting annat än det. Och jag vet att jag kommer bli bränd i slutändan och lämnad ensam igen pga att mitt intresse inte gäller det samma som vad de som pratar med mig här är intresserade av (förutom tjejerna då). Men låt det då vara, om det finns något jag kan hantera (jag ska då fan lära mig det snart) så är det att bli lämnad. Det finns ingenting att vara arg över, ingenting att vara ledsen och besviken över, ingenting att vara rädd för. Jag är glad för uppmärksamheten, kanske för glad. Och jag förstår känslan, alldeles för väl..

Men jag ber om några dagar extra, för det handlar trots allt om något vi delat längre än att det ska kunna förstöras på två sekunder. Av något som legat över oss så pass länge och som förstört mina dagar en efter en.. men jag antar att stolthet kan tas från vem som helst.


Jag kommer vara stolt över mig själv om jag klarar av att stanna här själv. Då har jag tagit mig långt. Och jag kanske har funnit mig mer till rätta här än någon annanstans. Men Gud ska veta att vänliga människor inte är detsamma som vänner och just nu räcker det mer än väl med vänliga människor, det är långt ifrån vad jag funnit någon annanstans. Och jag har inte glömt att jag har vänner kvar i Sverige också, bara att dem inte är så nära som jag skulle önska.

Jag kommer vara stolt över mig själv om jag klarar av att stanna här. Och jag ser inte vad som ska hindra mig. Eller jag ser rakt framför mig vad som ska hindra mig, men Norge är stort och jag har kontakter så det räcker för en livstid framöver. Så mitt i allt som står och krossar mig just nu klarar jag åtminstone av att se ljus.. ibland..