My heart
I wanna save it for you
Don't want it broken into pieces
I need myself to reverse
And could we just sit and talk a while
Just wanna see you smile
Feel your sunlight
Shining over me

If I fall
If I break
If I lose myself in someone
If I give all I am it'll be with you
When I'm ready to take
All that you want me to give
It will be worth the wait
Worth the wait

Igår kväll föll det en sten från mitt bröst, och ersattes av något så mycket tyngre. Jag har kämpat så länge, vägrat ge upp, och visst säger man att man bör veta när det är dags att ge upp och gå vidare, men de orden kändes så fruktansvärda i mina öron. Att älska någon så högt och att veta att den personen inte vill ta emot det man ger, att tycka om någon så otroligt mycket och de ber mig att låta bli.

Jag vet vad det betyder. Antingen anser de att de inte förtjänar det de får? Men varför skulle du tacka nej till något som någon tydligen anser att du förtjänar mer än något annat? Eller så betyder det helt enkelt att de inte kan ta emot det eftersom de inte har nog mycket att ge tillbaka och det ger dem dåligt samvete. Dåligt samvete för att de inte känner det samma.

För mig går det inte ihop. Inte när någon visar en sida och säger något annat. Visst kan vi känna något men ändå behöva lämna det bakom oss, men jag förstår inte...

Vilket som så tog det hårt på mig att höra de orden, och kanske var det vad jag behövde för att kunna ta ett steg ifrån. För hur mycket jag än kämpar, hur mycket jag än ger och hur mycket jag än vägrar ge upp, så har du redan gett upp hoppet för länge sedan.

There's nothing left for me to do..

I don't know what I've done
Or if I like what I've begun
But something told me to run
And honey you know me it's all or none

There were sounds in my head
Little voices whispering
That I should go and this should end
Oh and I found myself listening

'Cos I dont know who I am, who I am without you
All I know is that I should
And I don't know if I could stand another hand upon you
All I know is that I should
'Cos she will love you more than I could
She who dares to stand where I stood

See I thought love was black and white
That it was wrong or it was right
But you ain't leaving without a fight
And I think I am just as torn inside

'Cos I dont know who I am, who I am without you
All I know is that I should
And I don't know if I could stand another hand upon you
All I know is that I should
'Cos she will love you more than I could
She who dares to stand where I stood

And I won't be far from where you are if ever you should call
You meant more to me than anyone I ever loved at all
But you taught me how to trust myself and so I say to you
This is what I have to do

'Cos I dont know who I am, who I am without you
All I know is that I should
And I don't know if I could stand another hand upon you
All I know is that I should
'Cos she will love you more than I could
She who dares to stand where I stood
Oh, she who dares to stand where I stood

Just idag tycker jag att jag är den dummaste människan på jorden som inte tog och hoppade på utbildningen i Stockholm. Men bara idag. Och det är för att jag är så otroligt less på att hela tiden behöva plocka undan efter två, diska efter två, tvätta kläder efter två, laga mat till två. Och även om mr träningsnarkoman som man knappt har kunnat föra en diskussion med i tre dagar nu plockar och diskar han med i bland så tror jag att det mesta av ansvaret ligger på mig. Det är jag som ordnar och fixar med banken, det är jag som ordnar och fixar med huset, det är jag som pratar med hyresvärden om saker som ska ordnas och fixas, det är jag som håller koll på alla räkningar och alla papper som ska fyllas i och skickas hit och dit, och framför allt, det är jag som ser till att det är plastpåsar över bröd och sådant som annars blir fuktigt eller torrt om man bara lämnar det framme, eller smöret som smälter och pålägget som ruttnar av att ha stått framme hela natten.

Anledningen till att jag är less är för att det är jag som får offra träningen, för jag orkar inte jobba en hel dag, städa, laga mat, diska, tvätta och sedan träna för att sedan måsta hänga tvätten, torka disken och bara få en lugn stund. Så jag lagar mat, diskar och tvättar medan Roger tränar.

Och till er som inte förstår att jag inte alls missunnar Roger att träna eller tror att jag själv tycker att det bara är jag som får göra allting hela tiden, så har ni fel. Jag är bara enormt less just idag på att det har varit såhär några dagar nu och på att leva i ett hus där man inte kan prata med någon för att denna någon sitter vid datorn 24/7 och verkar ha fått proppar i öronen och hör inte ett ord även fast man sitter en meter bort och skriker. Det värsta är nog att han faktiskt inte hör mig.

Det kändes fan inte bättre att få ur sig allt det där.
Ska dra på lite hetsmusik och köra lite träning i vardagsrummet.
Bye for now.

Jag hörde att det regnade där hemma, här har solen återigen funnit fram mellan molnen och det är en sån där vacker höstkväll då himlen snart blir allt mörkare medan solen går ner vid horisonten. Ja höst. Det är kallt på morgon då vi vaknar och träden har börjat skifta i rött.

Jag längtar hem, och vi skulle kunna resa hem till slutet av nästa vecka. Det är bara det att resan tillbaka hit sist var lång och ångestfylld. Jag tror inte jag skulle klara av att fara tillbaka hit om jag for hem igen. Detsamma gäller resan till Stockholm. Men den längtan är mer förväntansfull. Några få dagar i huvudstaden för att se Coldplay och shoppa upp alla mina sparade pengar. Det har blivit en del sen vi kom hit, men det är absolut för lite, eftersom jag är rädd att de är slut efter en tre dagars tur till Stockholm. (Det kanske säger mer om mina shoppingvanor än hur mycket pengar jag egentligen skrapat ihop?).

Meningen med att jobba här var att samla ihop nog med pengar för en resa till Australien/Nya Zealand. Men jag antar att ting förändras längs vägen och som det ser ut nu vänder jag tillbaka till skolbänken om ca 365 dagar. För tre år framåt. Däremot lutar det nog åt en solsemester i Europa till sommaren, man kanske redan borde börja planera? Nej, jag vet faktiskt inte vad jag vill. Eller jag vet precis vad jag vill och det är att aldrig behöva växa upp och utbilda mig och behöva jobba för resten av mitt liv. Jag vill bara ha pengar nog att kunna resa runt och se platser.

I Norge finns det i alla fall möjlighet att bli lite rikare på lite kortare tid, man kanske borde stanna här?

Jag fick en fråga idag som jag i vanliga fall inte skulle haft något problem alls med att svara på. Jag skulle kunna vara bitter och säga precis hur jag känner, hur arg och ledsen jag är och att det bara är mitt eget fel och deras. Men när jag tänkte efter en stund insåg jag att svaret nog inte vara lika enkelt. Självklart är jag besviken att ting inte är annorlunda, och att tid räknas på det sättet att man är mindre värd ju kortare tid som passerat. Men å andra sidan har jag inte längre någon lust att behöva lägga allting på de få människor jag faktiskt pratar med. Vänner är vänner, men de personer jag har i mitt liv kan jag varken lägga ansvar på, jag kan inte lita på att de alltid finns där eller att de håller mina ord för sig själv, jag kan inte lita på att jag kan vända mig till dem när min värld rasar samman. Och jag skyller inte på något annat än omständigheterna. Men ordet vän förblir obekant för mig.

Någon vill kanske säga annat, någon vill kanske säga att jag har fel. Och då ber jag er bara överbevisa mig. Därför att jag måste alltid bevisa något för andra för att bli godkänd, och som oftast når jag aldrig dit. Det pratade jag och Roger om för några dagar sedan. Jag kan inte vara självständig och stå för det jag tror på när jag hela tiden måste visa mig själv för andra så som de önskar för att jag ska bli accepterad. Vissa skulle säga att jag är värd mycket mer än så och att de inte är värda mina ansträningar, att jag inte ska behöva anpassa mig efter deras värld för att bli omtyckt. Men eftersom jag annars skulle stå där ensam (vilket jag kanske ändå gör) så känns det bättre att ställa in sig hos andra och låtsas vara accepterad, att intala mig själv att jag har det som alla andra har. Och därför blir jag så frustrerad och upprörd mellanåt, när jag inser att jag aldrig varit det jag trodde jag var.

Önskar bara någon kunde vilja ha min vänskap för den jag är.
I know I have to make a change.

Idag har varit en sån dag då allting har känts otroligt bra trots att jag inte alls trivs här. Det går bra på jobbet, jag har redan tagit min del av budgeten trots att bara halva månaden har passerat. Dessutom fick vårat team lite beröm av chefen idag plus att en teamledare som har hatat mig från första dagen kom fram och pratade med oss och sa att vi skulle sluta försöka vinna teamkonkurransen på 10 000 kr. Då sa vi bara att hon skulle valt att ha oss som team istället. Och hon som ALDRIG annars vill prata med mig och bara ger mig sura svar.

Men jag längtar bort det gör jag. Närmast längtar jag till att få fara till Stockholm och ta en riktig shoppingtur och träffa lite välbekanta ansikten. Om jag ska vara ärlig trodde jag inte att det skulle vara så skönt att komma hem i slutet av juli, men att se att det finns folk som saknar en bara yttepyttelite gjorde mig glad innerst inne. Utöver det längtar jag efter att få ett slut på den här perioden, ta mina pengar och komma hem igen, ta en lugn sommar och sen kanske börja plugga igen?

Carro och Roger har gjort klart för mig att jag är världens största idiot. Att jag borde ha valt att gå skola nu den 25 augusti eftersom jag kom in på gymnastik och idrottshögskolan i Stockholm. Jag har tusen ursäkter till varför jag valde att hoppa över det i år och försöka komma in även till nästa år. Men jag tror att det är bäst såhär, oavsett. Utbildningarna finns alltid kvar. Pengar kommer och går. Det enda jag slösar bort här är upplevelser för ett helt år, för det här är ingen plats att uppleva stora ting på. Men för ett år kommer det vara helt okej, om jag bara kommer härifrån med 50 000 är jag glad!

Jag drömmer fortsatt mardrömmar men tar inte lika hårt på dem längre. Jag tror att det är för att allting inte är så överhängade längre och att det inte kommer bli någon stor förändring än på ett tag. Men vet att jag kommer få gå igenom en enorm omställning till nästa år. Tror aldrig jag någonsin kommer kunna förbereda mig för någonting gällandes det där, det kommer göra lika ont nu som senare att förlora mitt hjärta.


Nu ska jag ta och förse mig med lite mat, kom från jobbet för ett litet tag sedan, och sedan sätta mig ner och soffan och titta på OS eller något annat roligt :)

God natt!

Jag skäms över mig själv och mina tankar, och det här stället har börjat ta kol på mig efter ca 3 månader. Jag begär egentligen inte så mycket för att vara lycklig, men hur jag blir när jag inte får det jag tycker att jag förtjänar är ett kapitel för sig. Som sagt, jag skäms en hel del.

Vad jag åtminstone är stolt över mig själv för är att jag verkligen unnar alla som jag känner den tur och den lycka som de har. Att Sofia har kommit in på danscenter för exempel, och att hon får göra det hon verkligen vill. Eller att Carro har hittat något som hon verkligen vill göra och som hon är bra på, och att hon fick det lån hon behövde för att kunna läsa kursen. Eller som idag då en av Rogers nyfunna vänner har ordnat en intervju åt honom på ett ställe här, så att han kan få ett bättre betalt jobb och där han får använda sin kropp lite mer, precis som han vill ha det. Så nu hoppas jag bara för hans skull att han får jobbet. Och det gör mig lycklig att se det ljus som lyser i ögonen på dem som får något de länge velat ha.

För länge sen skulle jag varit den som sitter här och tycker synd om mig själv för att jag varken funnit något jag tycker om att göra eller att någonting överhuvudtaget går min väg. Egentligen så är allting i mitt liv en enda stor soppa just nu, och jag tror inte det finns någonting just nu som bara tillhör mig och som gör mig lycklig. Jag tycker nog egentligen synd om mig själv bara det att jag nog aldrig tänker tanken, utan istället har börjat med något destruktivt beteende som är rätt svårt att bryta. Jag sitter väldigt gärna för mig själv och bra stirrar ut i tomma intet, eller ligger i sängen och tänker för mig själv. Jag väljer hellre att stanna hemma en fredagskväll än att gå ut, och jag drar mig undan människor istället för att släppa in dem. Hur stark min längtan än är efter att skapa nya kontakter och lära känna nya människor så vet jag att jag inte har någonting att ge av mig själv just nu och jag skulle behöva räta ut mig själv först och främst.

Som jag sa till Roger idag. "I stockholm borde jag finna någon att umgås med, vet du hur mycket människor det finns där? Vad hemskt det skulle vara att vara ensam i Stockholm, helt ensam...". Jag tror jag väldigt lätt skulle falla in i den kategorin, och ibland känns det inte alls så hemskt, ibland känns det ganska välkomnande. Medan andra dagar är jag så avundsjuk på människor som har allt det där, och som har det utan att behöva anstränga sig. Det spelar ingen roll var jag flyttar eller var jag jobbar. Det kommer alltid vara samma sak så länge jag inte gör något åt mig själv. Men fortfarande.. sen när gjorde jag någonting för min egen skull när det bara är jag som får ut något gott av det?

Ja okej, jag inser att jag måste börja skärpa mig om jag ska skriva något här. Problemet är bara att mitt huvud är översvämmat av orostankar och senaste i natt drömde jag mardrömmar så jag vaknade med tårar rinnades längs ansiktet. Varför ska det vara så svårt att släppa taget?

Fast anledningen till att jag har mått dåligt hela dagen pga den drömmen är nog för att den enbart handlade om lögner och svek och att jag tillslut fick veta sanningen som jag hade mått så mycket bättre av att höra från början. Jag låter nog ganska psykiskt slutkörd och en del kallar mig nog knäpp, men det skulle underlätta om man slapp gå omkring och oroa sig dag ut och dag in för något som man vet om halvt men ingen pratar med mig om.


Skärpning var det ja. Sitter ensam hemma för tredje kvällen i rad. Roger är ute och umgås och ja, sånt som man gör ute. Min tillit till honom känns ganska intakt, även om han sagt att jag inte ska lita på honom för fem öre. Jag borde nog inte göra det heller för att vara på den säkra sidan, men att oroa mig över det också kommer bara få mig att gå i taket. Har fixat och donat lite med lägenheten, målat väggen, satt upp gardinstång (nu saknas bara gardiner hmm..), betalat räkningar och hyra, diskat och sådana tråkiga ting som gör en deprimerad. Att pengar försvinner rakt ut gör en deprimerad.

Till råga på allt jobbade jag 30 minuter extra idag som jag inte kommer få betalt för bara för att jag glömde bort att jag börjat 45 minuter tidigare än alla andra idag. Så på grund av det missade jag mitt träningspass också. Vad hindrar mig från att fara ut och springa? Jag ska tala om för er att det varit 10 plusgrader här de senaste tre dagarna. Jag saknar sommaren som aldrig kom.

Ska fortsätta med mina sysslor och försöka dränka mina sorger. Imorgon ska jag slå på säcken tills mina händer blöder. God natt.

Jag vet att jag är dum som sitter och hoppas och önskar att det en dag ska bli annorlunda. Jag antar att den lilla gnistan och det hoppet inom mig är det som får mig att fortsätta orka genom dagarna. Jag vet bara inte vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen när jag måste ge upp. För jag vet att den dagen kommer komma. Det är i alla fall vad vi kommit överens om. Tills dess kommer allting fortsätta som vanligt. Jag kommer skjuta undan tankarna och blunda för det som sårar mig, tills jag inte längre orkar stå emot och rasar samman.

Vad det gäller den andra sidan av det här så förväntade jag mig så mycket mer från mina "vänner". De som man alltid ska ha kvar när allting annat försvinner. I guess I never made those friends. På ett sätt känns det som om jag förlorat mer än allting, på ett sätt känns det som om det kanske var lika bra. Att bara inse att det inte går att låna vänner. Så hur mycket jag än ville och trodde, och hur mycket alla än försökte intala mig att jag hade fel så hade jag rätt. Och oavsett om jag hade rätt därför att jag gjorde fel, eller för att jag helt enkelt vet hur människor fungerar, så tror jag att vi alla måste välja sida. Och när jag vet att ingen väljer min, då finns det ingenting kvar att hämta.


Jag behöver skriva av mig mina tankar. För det plågar mig. Jag är bara arg och ledsen och önskar mer än något annat att allting var annorlunda och att jag kunde vända mig till någon som lyssnar. Men de som kan lyssna står inte på min sida, de som kan lyssna kanske vill mitt bästa men ni gör mig bara illa. Speciellt när ni vet vad som betyder mest för mig. De som kan ta mina ord oberörd förtjänar inte mina vänskap, de som tar åt sig allt för mycket känner inte mig. If you care, you know what to do.