Jag har ångest och panik. Gissa tre gånger varför? Det har gått nästan fyra månader utan att jag har fått träna ordentligt, och egentligen är det helt mitt eget fel för jag är lat. Men just nu har jag bara hamnat i en dålig cirkel för jag är så förbannat deprimerad över mitt utseende och hur jag ser ut, och det gör att jag blir trött och inte vill göra någonting, plus att man sitter och proppar i sig mat. Och nej det gör ingenting för jag har världens bästa (åtminstone bra) ämnesomsättning så jag blir ju inte fet direkt, men mina ben och armar och mage har börjat växa, och fortsätter det så så är jag nog fet inom ett år. Och det är väl då man borde få kicken att komma igång med träningen, men nej, jag mår bara sämre och klarar inte alls av att ta tag i det.

Jag sprang hem från jobbet idag (en bit i varje fall, anledningen till att jag inte vill träna sitter även i min sjukligt dåliga kondition, orkar knappt springa en kilometer utan att kollapsa), sedan la jag mig på golvet i vardagsrummet och gjorde armhävningar och situps. Det känns nästan sjukligt maniskt, och dit ner vill jag inte hamna. Kan jag inte bara få ett gymkort? Jag får nog fasen ta och kosta på mig ett helt enkelt. Men det svider, för svenska gymkort är inte billiga (inte i luleå i varje fall) då kan ni ju tänka er vad norska gymkort kostar i en pytteliten stad?!

Jag mår dåligt över tusen saker till och från, men det här är nog vad som plågar mig mest och som även får mig att bara bli ännu mer missnöjd över mig själv. Och det jag gör är att försöka komma över känslan av obehag istället för att fakstiskt börja träna på allvar så att det försvinner för gott. Önskar bara någon kunde putta till mig i ryggen när jag behöver det, för jag tror inte jag tar mig igenom det själv. Och det sista jag behöver höra är ju hur slö och ful och fet jag egentligen har blivit. Eller att jag måste börja tro på mig själv eller att jag bör vara mer självständigt, blaha blaha.

Vilket är vad man får höra när man ber om lite pushning, haha!

Usch, take me away.