Jag tror att jag är precis som alla de människor jag hatar. Jag är nog precis den där tjejen som är helt psycho över sin pojkvän eller som killarna som bara tar det dem vill ha. Samtidigt försöker jag stå där i mitten och avgöra vad som är bäst för mig och vad som är bäst för dem jag bryr mig om. Allt det slutar alltid i att jag har dåligt samvete över att behöva såra någon annan. Och vad jag själv egentligen vill, det har jag ingen aning om, och skulle nog överväga noga innan jag ens tänkte tanken på vad jag själv vill.

Nu återstår det väl bara att se om jag gjorde ett bra val eller ett dåligt val.

Klockan är halv fyra och jag har nyss kommit hem från det enda utestället som finns på Finnsnes. Lyckligtvis slapp jag gå med mina trasiga fötter och frysa mig halvt ihjäl. Och jag glömde säga tack för skjutsen. I'm a bad person.

Sitter i vardagsrummet i vår nya soffa och tittar på tv med tända ljus. Tror jag ska sova på soffan i natt, alternativt bära in datorn i sovrummet och titta på film. Jag vill inte att det ska ta slut ikväll, inte den känslan jag har av att veta vad som är rätt och vad som är fel. Och att det vi väljer idag kommer avgöra all framtid från och med nu och framåt.

Jag tror att det bästa vore att gå vidare, jag vet bara inte när eller om jag någonsin kommer kunna göra det.. och att det kommer förstöra mer än vad det hjälpt oss att fortsätta såhär..



 

One nights fun, to days out.

Jag har jobbat alldeles för många dagar i sträck. Och jag skulle säkerligen orka hundra till om jag var tvungen, men ibland är man inte alltid det. Jag har jobbat häcken av mig sen jag kom hit, för skitlön. Jag har sparat mina slantar så gott jag kunnat och även försökt att leva lite. Ingen på jobbet har något dåligt att säga om mig eller det jobbet jag gör, det finns ingenting att klaga på. Och ändå.. ja vi får se vad som händer. Men jag trivs, jag trivs så underbart bra.

Jag försöker städa lägenheten eftersom att de kommer hit snart eller det kommer väl om ett par tre timmar. Det känns lite förgäves att försöka få någon ordning på allt här eftersom det är för mycket saker för att det ska rymmas. Har värmt mig lite mat, eller en gorbys. Hittills det enda jag ätit idag. Jag tror man lurar sig själv att man orkar, men man kanske ska tänka efter när orken att laga mat inte finns där ens. Jag tror Roger påverkar mig med sin arbetsnarkomani och sen blir jag bara för trött för att kunna tänka eller orka lyfta ett finger. Och nu har jag bott här så länge att jag inte vet hur man skriver svenska längre.

Allting är så orättvist i den här världen och jag önskar jag kunde ta över en del av all den orättvisa som drabbar dem som aldrig förtjänat det. Men man blir nog inte given en börda tyngre än den man orkar bära. Eller så skulle vi alla klara av det om vi bara gav oss fan på det.

Vet egentligen inte vad jag ville säga med något av detta. Bara det att det känns skönt att se ett ljus i tunneln även fast allting är rent utsagt åt helvete.

No matter what happens, we'll all be fine in the end,
we're all going to make it through,
and if we don't, then we'll be fine when we're dead.


Jag var rädd när jag valde att inte känna efter längre, och jag är fortfarande rädd för att inte känna efter. Och det är självklart att det tär på mig varje dag, men jag har inte låtit det komma åt mig förräns igår. För mycket jobb och för lite mat och sömn kan ta ner vem som helst. Jag skyller inte på det, jag är ansvarig för mina handlingar, men det var så länge sen jag fick säga att det var nog.

Jag har börjat tro på att om man ger allt och vinner hälften då har man gjort det bra. Jag önskar bara att jag kunna känna att jag gett allt jag kunnat. Oavsett har jag vunnit mer än hälften och kanske borde vi vara glada för det. Det som känns fel är att du har märkt mig för livet med alla de goda egenskaper du har och allt det du lärt mig att vara. Medan jag har märkt dig med, ja, jag vet inte ens vad jag har gett dig mer än problem.

That what hurts me.

Att veta att jag aldrig varit tillräcklig.
And maybe we all feel that way in the end.

För att vi är för dåliga på att visa uppskattning och för bra på att klaga över onödiga saker.
Men det är inte heller alla de små sakerna man irriterar sig på eller sekunden då man väljer att skrika som betyder något, utan det är de minnena man har kvar efter att allting är över. Det vi alla borde lära oss är att uppskatta allting bra under de sekunderna vi valt att göra något annat.



Idag ska jag förhoppningsvis få hämta ut mina nya skor och så ska det städas och tvättas innan killarna från Luleå kommer. En tråkig helg för min del då jag ser mig själv komma stå där och laga mat och diska, men för Roger blir det nog bra. Får tänka på det så blir disken kanske roligare :)

"You can't break a broken heart..."

Har nyss sett klart senaste avsnittet av One tree hill, och för första gången den här säsongen var det något som fick mig att tänka om. Som rörde mig. Jag längtar så mycket, och allting känns så otroligt långt borta. I think I'm happy for the wrong reasons, and I think I'm doing this the wrong way..

På torsdag tar jag tåget från Narvik hem till Luleå för att hälsa på "hemma" någon dag. Det är inte hem och kommer nog aldrig kännas som hem igen. Men jag är glad att få se familjen och se Luleå igen, det har gått fyra månader sen sist.


I think you hit me on the right spot,
I'm weak again, and it hurts..