One nights fun, to days out.

Jag har jobbat alldeles för många dagar i sträck. Och jag skulle säkerligen orka hundra till om jag var tvungen, men ibland är man inte alltid det. Jag har jobbat häcken av mig sen jag kom hit, för skitlön. Jag har sparat mina slantar så gott jag kunnat och även försökt att leva lite. Ingen på jobbet har något dåligt att säga om mig eller det jobbet jag gör, det finns ingenting att klaga på. Och ändå.. ja vi får se vad som händer. Men jag trivs, jag trivs så underbart bra.

Jag försöker städa lägenheten eftersom att de kommer hit snart eller det kommer väl om ett par tre timmar. Det känns lite förgäves att försöka få någon ordning på allt här eftersom det är för mycket saker för att det ska rymmas. Har värmt mig lite mat, eller en gorbys. Hittills det enda jag ätit idag. Jag tror man lurar sig själv att man orkar, men man kanske ska tänka efter när orken att laga mat inte finns där ens. Jag tror Roger påverkar mig med sin arbetsnarkomani och sen blir jag bara för trött för att kunna tänka eller orka lyfta ett finger. Och nu har jag bott här så länge att jag inte vet hur man skriver svenska längre.

Allting är så orättvist i den här världen och jag önskar jag kunde ta över en del av all den orättvisa som drabbar dem som aldrig förtjänat det. Men man blir nog inte given en börda tyngre än den man orkar bära. Eller så skulle vi alla klara av det om vi bara gav oss fan på det.

Vet egentligen inte vad jag ville säga med något av detta. Bara det att det känns skönt att se ett ljus i tunneln även fast allting är rent utsagt åt helvete.