Jag har varit så förbannat arg och ledsen de senaste dagarna. Och till råga på allt tror folk att det är okej att stå och ljuga andra människor rakt upp i ansiktet. Oavsett om man någonsin får veta sanningen eller inte så kan jag lova att man förlorar så mycket mer av en lögn än av att säga sanningen från första början, hur ont det än gör. Så nu väntar jag bara på att någon ska tala om för mig vad fan som händer och VARFÖR i hela helvete det var nödvändigt?! Och inte låtsas som om det aldrig hänt. I'm not stupid. Och att inte säga sanningen är detsamma som att ljuga.

Jag vet inte hur länge jag blir kvar här, men ska försöka stanna så länge som möjligt. Och det borde väl gå bra så länge man håller sig borta från människor som förstör. Så tills vidare får jag väl försöka leka happy girl on a fucking ice cold mountain. Det blir nog bra.

To forgive these kind of things is the last thing I will ever do.

Hela mitt liv har jag levt ensam med längtan efter att få betyda något för någon. Att kunna bli saknad och att ha någon som behöver mig. Och hela mitt liv har jag gjort mig beroende av människor som kommit in i mitt liv, bara för att jag med hela min vilja styrka har klamrat mig fast i något som bara varit en dröm. Hela mitt liv har jag lagt ner tid och all tankekraft på att vara den person som andra vill att jag ska vara.

När jag ser på mig själv ser jag en person misslyckas i att försöka vara någon hon inte är, och i all den kraft jag lägger ner på att misslyckas får det mig bara att känna mig ännu mindre värd och ofullständig som människa.

Den senaste tiden har jag börjat känna av den förvirring som ligger hos mig och att jag istället för att göra allting för andra börja göra något för min egen skull. Problemet är bara att jag aldrig vetat vad jag själv vill, vem jag vill vara och vad jag vill bli. Och jag känner mig mer förvirrad än någonsin, och jag känner ingen viljekraft till att ta tag i mitt liv och göra något av det. Jag känner ingen viljestyrka att gå ut och försöka vara en person som både jag och andra människor kan tycka om. Vara någon som gör skillnad. För det skrämmer mig och då tar jag hellre ett steg tillbaka.

Jag har låtit människor tala om för mig hur jag bör vara och vem de vill att jag ska vara, och trots att jag gjort mig en egen bild av vem jag vill vara från allt det, så ser jag bara hinder och problem längs vägen. Jag antar att jag alltid varit den som ser problemen istället för möjligheterna, den som gett upp när man behövt kämpa som mest. Jag förmår inte att ta mig ut.