Att livet kan ta en så stor vändning inombords trodde jag aldrig var möjligt. När lärde jag mig att skjuta undan alla känslor? När lärde jag mig att inte bry mig? Eller är det en försvarsmekanism som bara kommer när du blivit lämnad åt dig själv?

Igår frågade williie hur jag mår och på något sätt var det det som fick mig att börja gråta den här gången. Har inte pratat med honom på jättelänge, vilket jag inte har med någon där hemma, och att någon bryr sig tillräckligt mycket för att fråga hur jag mår.. jag är inte van att någon bryr sig.. eller, jag trodde inte att någon skulle undra, det är ju trots allt inte "mina" vänner.. det tog ett tag innan jag förstod att man inte bygger ett liv på en person, jag önskar jag gjort annorlunda.


Men jag vet vad det innebär att vara en vän och jag tror inte det finns något som skulle hålla mig från att vara en bra vän så länge jag vet att den personen bryr sig om att vara min vän också. Det finns ingenting som någon kan säga till mig för att jag ska bli tillräckligt arg och gå min väg. Och nu på morgonen har jag verkligen fått bevisat för mig själv att det är sant..

Det spelar ingen roll vad du har gjort eller vad du kommer göra.. I'm still here for you..