Jag berättade tidigare ikväll för en vän hur den senaste tiden har varit en chans för mig att kunna ta ett andetag, att  ta in ny luft för det som näst ska komma att slå mig till marken. En tid för att samla krafter. Hur veckorna sen jag kom hem från Thailand har fått mig att fundera över varför det inte alltid kunnat vara precis just så.

Trots allt har jag hunnit med att träffa nya människor, som jag tyvärr inte kommer få chansen att hinna lära känna, jag har hunnit umgås med Carro så som jag önskade att det varit från första början, jag har fått vara ner till Stockholm en sväng och träffa Sofia och shoppa, jag har umgåtts med gamla vänner från förr, jag har hunnit med att grilla i trevligt sällskap och jag har försökt komma överens med min pojkvän och lämna luft åt oss båda, och i det stora hela känt mig så tillfreds med allting som det bara kan bli.

Men anledningen till att jag oftast känner för att skriva av mig är alla de där dåliga känslorna som slår mig titt som tätt.

Jag skulle kunna klaga över hur kallt det är, hur mycket jag längtar tillbaka till Thailand. Hur ont det gör att gå omkring i Stockholm med skavsår. Hur less jag är över att jag inte kunnat träna ordentligt sedan olyckan. Hur min pojkvän gör val jag hatar. Hur lite pengar jag har på mitt konto eller varför det bara inte kan gå bra i skolan. Men det har jag redan pratat nog om.

För i det här tysta ögonblicket i mitt liv då jag kan ta en djupt andetag och se mig omkring känner jag bara att jag hamnat på en väg jag aldrig valde att gå. Alla försök för att klara av att överleva ännu en dag, alla ansträningar för att bara kunna vara normal. Strävan efter att passa in får mig att alltid känna mig utanför, oavsett om jag ger hela min själ för att vara där i stunden glider mina tankar iväg för att känna ensamheten.

Den ensamheten skrämmer mig.
Livet skrämmer mig.

Du skrämmer mig.