Jag antar att jag bara behövde komma igång på riktigt igen för att inse hur mycket jag tycker om att plugga, åtminstone när det är intressant. Jag vet att jag enbart pluggade under grundskolan och gymnasiet för att tillfredställa andras tankar och förhoppningar om mig. Att slippa uppmärksamhet har alltid varit mitt mål med allt jag gjort, att undvika att bli utpekad och att vara den som tillfogar andra människor smärta. Vilket jag nog har lyckats undgå när det kommer till det här. Det finns inga gränser över hur dåligt samvete jag har fått för minsta lilla sak. Jag antar bara att jag försökt vara alla till lags. Däremot har jag misslyckats på andra håll där vissa saker och ting kommit emellan mig och mitt slaviska pluggande. Och i allt annat här i livet.

Nu när jag ligger och läser hälsopedagogikboken, liksom när jag läste psykologiböckerna under gymnasietiden, inser jag att det finns vissa ämnen som faktiskt känns värda att lägga ner alla de där timmarna på, som är intressanta och som ger mig något värdefullt att använda.

Jag har haft svårt att välja vad det är jag vill ägna resten av mitt liv åt, och senast idag funderade jag över om jag verkligen borde gå någon hälso och friskvårdsutbildning eller om jag ska strunta i mina funderingar på att bli hälsovägledare. Men innerst inne vet jag att det är rätt val för mig, och jag är glad att jag funnit någonting som jag verkligen tycker om.

Länge hade alla sina intressen och kunde bygga drömmar på dem. Jag hade bara saker jag gav upp, som jag egentligen nog aldrig tyckt om från första början. Jag har alltid varit rädd att misslyckas, att ramla, att inte kunna vara bäst. Och bäst har jag nog aldrig varit på någonting. Jag har knappt klarat av att ta åt mig av beröm.

Att utbilda sig inom hälsa innebär inte att jag måste vara bäst på något, men det kommer innebära att i slutändan är det jag som har kunskapen att dela med mig av till andra. En position där jag kan vara "bäst" och hjälpa andra med min kunskap.

Jag ser inte livet som en tävling. Där har ni fel. För det finns tusen saker jag önskade jag kunde göra, tusen saker jag önskar att jag var och jag vet att jag aldrig kommer bli. Men jag är rädd för att ständigt bli värderad över mig och mina egenskaper och att vara den som inte har något eget gör mig till ingen inför alla man träffar. Och att vara halvbra på något är inte att ha något eget.

Jag ser inte livet som en tävling, men jag vet att jag ständigt måste tävla om andras uppmärksamhet, jag vet att jag ständigt måste vara alla till lags, vara den där personen som alltid ställer upp, som aldrig gör något fel bara för att ha en chans. Men jag vet också att om man inte har något som sticker ut är man inte intressant, där faller jag på mållinjen.


Kanske är jag bara så besatt av att förvärkliga drömmen om ett liv rikt på vänner att få dela allting med än att faktiskt leva och skapa mig ett eget liv för min egen skull. Åtminstone tror jag att jag hittat något jag kan vara bra på, och något jag verkligen älskar.

För min eller för din skull, spelar det någon roll?