Jag insåg i natt att jag kommer sakna en sommar i Luleå. Hur kallt det än kan vara och hur mycket det än blåser så är en sommardag med sol och lite värme här ganska oslagbar. Kommer sakna att grilla med vänner på ormberget, kommer sakna alla långa nätter och alla dagar på stan eller på stranden. Självklart kommer jag sakna min familj också, men det är en annan saknad.

Jag har inte separationsångest eftersom jag fortfarande inte förstår att jag har fått ett jobb en massa mil härifrån i ett annat land och att jag kommer åka dit om någon timme. Det kanske kommer slå mig när vi kommer dit och jag kommer vantrivas för att rummet är för litet och människorna som bor där är helt störda. Eller så kommer allting vara perfekt?

Om allting är perfekt, varför ska man då längta hem?

Joo, det finns bara en syster man kan bråka med om kläder, bara en mamma som tjatar om att man ska städa sitt rum, bara en pappa som kan laga allting som går sönder, bara en vän som alltid ringer eller skickar sms samtidigt som man själv ringer, bara en Rogers familj, bara en söt liten hund, bara en...

I'm pretty sure I'm going to miss everything