När det händer saker i våra liv, när vi slits upp med rötterna och tvingas lämna de vi tycker om så tror jag att vi alla förr eller senare måste förneka för oss själva hur mycket vi saknar det vi hade. Jag tror att när vi ser tillbaka på den tiden ett tag efteråt så kommer vi ha glömt bort hur viktigt det var att ha just de där vännerna omkring sig. Jag tror vi inbillar oss att den där känslan av saknad egentligen är en känsla av saknad till något vi aldrig haft och som vi äntligen hittat på vår nya plats. Något som rör mig väldigt illa är hur vänner kan leva och skapa ett helt liv tillsammans under några år, för att sedan splittras och förneka att de bra stunderna  någonsin ägt rum, eller i värsta fall erkänna att de ägt rum med aldrig riktigt betytt så mycket som när man upplevde dem.

Jag har gjort det många gånger, förnekat de bra stunderna och gömt mig i känslan av alla de saker jag saknade. Jag tror att det är först när man ser hur människor som står nära en vänder ryggen och gör detsamma som man förstår hur fel det är, som man måste ställa ner foten för sig själv och aldrig tillåta att göra samma sak mot sina vänner. Att glömma och gå vidare i stunder som är svåra, eller då någon sårat är kanske det enda sättet att överleva, men vi lever längre om vi sparar de bra stunderna i våra hjärtat istället för att förneka att vi aldrig haft det bra i närvaron av de vänner vi förlorat.