Igår var en av de jobbigaste dagarna på länge. Ångesten och paniken krypte längs mitt skinn och fann sin väg in i mitt innersta. Jag försökte stöta undan tankarna som plågade mig, försökte intala mig själv att det inte finns någonting att oroa sig för. Och i mitt huvud lät allting så självklart. Visst kändes det fel, men samtidigt hade jag inte en enda sak att vara arg eller ledsen över. Hur jag kände mig var en helt annan sak. Jag ville bara skrika ut allt det som jag inte hade att säga, och gråta alla de tårar jag hållit inne. Och känslan fanns där bara på grund av en enda sak.

Min rädsla för att våga lita på honom.

Jag har blivit bränd allt för många gånger, gått igenom helvetet, stått ut med mer saker emotionellt än vad jag klarar av (uppenbarligen står jag här ändå), och jag vet inte om jag är beredd att ge mig in i det igen. Beredd att bli sviken och sårad på det sättet. Jag har nog inte visat utåt hur mycket det här har tagit på mig, och hur jag har stått ut med saker som känts så fel, och jag vet inte om jag skulle klara av det en gång till. Jag är rädd för att förlora allting den här gången.