För inte så länge sedan såg jag mig själv som den som var tvungen att se till att alla mådde bra och om de inte mådde bra så var det på grund av mig. Jag har äntligen klarat av att släppa den kontrollen och inte bara utåt sätt vara mindre obrydd utan även kunna känna mig oberörd. Men så fort man känner sig tillfreds med något så ska blixten slå ner ännu en gång på samma ställe.

Jag har fått nog av dumma komentarer, fått nog av att behöva reagera på dem för att ingen tycks förstå vad som inte bör sägas i min närhet. Jag är trött på att tala om för alla vad som sårar mig, eftersom alla ändå själva sitter tysta och tar allting med en grävskopa salt och sköljer ut sin bitterhet över alla andra än den det berör. Det är också ett sätt att hantera problemet, men ingenting som löser något.

Jag håller munnen stängd this time, det kanske inte är värt att börja skrika över det som just förstörde min goda nattssömn. Och jag som faktisk kände mig duktig i fem sekunder. Priset man betalar för att vara lycklig är så orättvist högt.

Och att inte känna sig brydd får mig inte enbart att må bra, det får mig att känna mig som en helt annan människa än den jag egentligen är. Det känns fel att inte känna något. Lyckan kommer nog enbart från att göra någon annan glad. But they don't even know it.