När jag sitter och tittar på min msnlista, på det som ska föreställa min lista över vänner inser jag snabbt att jag knappt pratar med någon längre. Och varje gång man försöker antyda att vi borde hitta på något händer det inget mer än att ord växlas och saker och ting fortsätter som de alltid gjort. Maybe I'm not worth making plans with. Det har faktiskt varit jag som på senaste tiden dykt upp oanmäld och utbytt några ord, och det har faktiskt varit jag som tagit initiativ och det har slutat sisådär eller inte alls. Men resultatet är detsamma. Jag sitter här, de sitter där och jag har fortfarande inte åstakommit någon breakthrough.

Det är så mycket lättare för mig att acceptera, eftersom det alltid varit så. Eftersom jag alltid kännt att ingen tycker jag är värd besväret. Hur sant det är kan man ju ta med en nypa salt, men även här är resultatet detsamma. För andra är det tydligen betydligt svårare att förstå varför jag inte hänger ut mig själv, varför jag aldrig hoppar. Och ska jag vara ärlig är det nog för att jag oftast landar fortare än en blinkning. Och när jag höjer min röst så tittar folk konstigt på mig, som om de inte trodde jag kunde prata, eller så är det ingen som en höjer ett ögonbryn.

Det är svårt att ändra andras förutfattade meningar om mig och för inte så länge sedan fick jag höra att vissa personer tycker jag är dryg. Dryg är nog det sista ordet jag skulle beskriva mig själv med. Förutfattade meningar går inte ens bort i tvätten, så det är nog snarare så att jag borde hålla kvar vid mina kläder och leta efter människor som bildar sig rätt förutfattade meningar och som tar mig för den jag är.

It's time to move on,
and pick the next flight.