Många gånger finner jag mig själv sittandes med funderingar över hur andra ser på mig. När andras brister träffar mig, och när jag blir utsatt för saker för att andra inte tänker sig för, eller helt enkelt är elaka rakt igenom är jag så rädd för att många uppfattar mig som den personen också. Jag överanalyserar oftast mina egna val och beteende och är så rädd att jag ska trampa någon på fötterna genom att säga eller göra vissa saker.

Anledningen till det är nog för att jag vet att ingen kommer till mig och säger om jag gjort något fel, och det skulle vara dåligt av mig att tro att jag aldrig någonsin gör något som andra tar illa vid sig av.

När jag frågade R för någon dag sedan om en sådan situation, då jag undrade ifall hon, en vän, tycker att jag gör fel och vad jag ska göra för att ändra på det bad han mig att sluta överanalysera det och sa att "det blir nog bra ska du se".

Vad jag inte förstår är hur något ska bli bra när man inte pratar med varandra och uttrycker sina önskemål. Allt som oftast startar jag en diskussion men den slutar oftast med att svaren utebilr. Man har inte rätt att tala om för andra hur de ska vara, men man har rätt att leda dem in på rätt väg.

"Det största misstaget i livet som du kan göra är att försöka vara alla till lags."