Jag har sedan länge försökt sluta att beskylla människor runt omkring mig och istället gå tillbaka till mig själv och se vad det är jag gör för fel. Om det faktiskt inte är så att det är jag som borde ändra på mitt tankesätt. Jag har haft svårt att skilja dessa åt och just nu sitter jag och tar emot allting som slängs åt mitt håll och försöker förbättra min sida av det hela. Men var går gränsen?

Som jag nämnde till C igår så sa jag att nog mycket består av avundsjuka när det kommer till allt som har med vänskap att göra, eftersom jag saknar det en hel del. Men på ett sätt så har den avundsjukan övergått i att känna att vänner som slutat ge vänskap och gemenskap känns mindre lockande. Så avundsjukan kanske inte är helt obefogad eftersom det tydligen verkar vara skillnad på mig och alla andra. Var försvann dagarna då man kunde vara fler än två? Var försvann allting? Ibland är jag rädd att ingenting försvann och att det aldrig fanns där.

Hur mycket blogg jag än skriver, eller hur många man än pratar med över internet saknar jag att ge och dela med mig av mig själv till andra när de sitter mitt emot. Även om jag inte är den personen som pratar i första taget. Jag saknar att umgås med människor som gör mig glad.

We shared friendship.
I took friend and you took ship,
and then you sailed away.