För ett tag sen skrev jag om att vi alla har ett val och ansvar att göra det som är rätt. Vidare har jag börjat fundera över vad det är som får oss att göra de "rätta" valen. Det som är rätt för mig motsvarar kanske inte det du skulle se som rätt och där i måste jag säga att jag känner mig helt lost.

När vi växer upp är det våra föräldrar, våra vänner och ovänner, våra lärare, våra tränare, alla som vi har runt omkring oss som lär oss hur saker och ting fungerar i den här världen. Som barn har man aldrig rätt att ifrågasätta, och oftast har man inte heller förstånd till att ifrågasätta det människor omkring oss lär oss. Och det är något jag tycker är väldigt fel. Som barn väljer inte vi vilka människor som ska lära oss saker, som barn får vi det som finns framför oss och det är först när vi blir äldre som vi kan ifrågasätta och byta den väg vi valt. Först när det kanske är försent, då vissa saker redan är invanda och svåra att bryta. Då ens tankar och känslor förstör för oss själva och för dem runt omkring oss.

För ca tre år sedan insåg jag att det jag fått förklarat för mig inte är den enda sanningen, inte det enda rätta. Jag hade inte beblandats med tillräckligt mycket människor för att inse att alla tänker vi olika, alla har vi lärt oss olika saker. Jag har efter mycket tänkande bara kommit fram till att jag känner mig mer och mer vilsen, eftersom vad jag än väljer att tro på i den här världen så är det någon annan som satt de tankarna i mitt huvud. Någon som anser sig ha rätt om allting.

Jag läste om en pojke som de hittat i skogen i Ryssland som mest troligt blivit uppfostrad av vargar. Han betedde sig som en varg till sättet och hans tänder och tånaglar hade anpassat sig efter ett liv i skogen. Inte ens han hade ett val, han blev som dem som uppfostrade honom och lärde honom de saker han vet.

Vissa männsikor jag möter nu hävdar att de har sanningen i sin hand, och det är sådana människor som ger sina barn den minsta chansen att välja sitt eget liv och välja vad de ska tro på. Det är dem som lär sina barn att det de tror på är det enda rätta och sen när de möter resten av världen förstår de inte vad de ser, hör och känner. Och det är lätt att säga att man ska uppfostra sina barn på det sättet att det finns mer än ett rätt i den här världen, och hur smal den linan är man balanserar på när man tar på sig en sådan uppgift. Men det borde vara allas ansvar, att försöka få sina barn att göra sin egen uppfattning om allt som livet innebär.

Igår diskuterade jag med en vän om vad som är rätt och fel. Vi är ganska överens om vad man borde sträva efter, men dessvärre är det så mycket svårare att leva precis så som man tycker är rätt. Vad jag däremot ständigt måste stanna vid är att varken jag eller någon annan kan dra en gräns för vad som är rätt och vad som är fel.

Att vilja ha saker, att äga saker är ett begär som alla människor har i sitt liv vare sig det är litet eller stort. Och jag tycker det är fel att vilja ha och be om saker när man istället borde uppskatta livet och de människor man har runt omkring sig. Men är det fel av en hemlös att be om ett hem med lite värme i? Är det fel av ett svältande barn att be om mat? Är det fel av någon som saknar jobb att be om ett jobb? Är det fel att be mamma om pengar för att få de där dyra skorna? (I do it alot). Var går gränsen för vad som är rätt och fel att be om, och vem är jag att döma någon annan? Vem är jag att säga att jag har de rätta svaren om hur man ska leva och vilka val man ska göra?

I guess we'll never know.