TIme tear us apart.

Jag har alltid kännt att tillit är det viktigaste i en relation till andra människor, vän eller pojkvän, vem jag än väljer att anförtro mig åt. Och att såra mig är att förlora mig en liten bit. Det betyder inte att jag inte älskar de människorna som finns i mitt liv, det betyder bara att i slutändan kan jag inte behålla människor i mitt liv som sårat mig för mycket eftersom allting i mitt liv kretsar kring att kunna lita på dem.

Den här världen får mig att känna mig illamående. Samtidigt förstår jag hur saker och ting kan gå så fel, och hur människor som inte har samma värdering som jag gör saker jag aldrig skulle klara av att leva med. Jag ser männsikor som fallit snett och som försöker ta sig upp, men som gång på gång misslyckas. Kanske är det bara så att jag inte är förvirrad, jag kanske inte trivs med mig själv, men jag vet vem jag vill vara och vad jag står för.

Jag är trött på att se människor som söker bekräftelse, ser människor som kastar bort sitt liv på killar/tjejer som inte är värda någonting, som dricker, som bjuder ut sig själva, som ljuger för varandra, som låtsas att de inte bryr sig. Men djupt där inne rasar någonting sönder, för varje dag som går ramlar de isär bit för bit, men ändå står de där och försöker se starka ut för att världen inte bryr sig. Ingen bryr sig. Och för dem som bryr sig, det är dem man sårat, det är dem man gjort illa, det är dem man måste ljuga för.