Ibland är man nog ganska bra på att lura sig själv. Har suttit och gråtit i tio minuter snart, och jag känner mig mer ensam i den här världen än vad jag någonsin gjort. Jag vet att allt jag känner och gör är av fel anledning och att det är meningen att jag ska göra saker för mig själv, inte bevisa för andra att de hade fel. Men när jag börjar tänka efter vad jag själv vill så är mina planer inte speciellt storslagna. Jag har aldrig haft drömmar om framtiden mer än som barn då man ville bli polis och lärare och allt vad det nu var.

Idag står jag bara här och skulle kunna låta någon bära iväg med mig och jag skulle inte ångra mig min sista dag i livet. Men de flesta ser på mig och ser någon som inte har någon egen vilja och som inte kan vara självständig. I slutändan är det ändå alltid jag som står för vad jag tror på, och som säger nej när jag inte vill vara med längre. Mer självständig än så behöver jag inte vara, än att tacka nej till det jag inte vill ha. Men är det någon som förstår det? Är det någon som vill acceptera det?

Hade precis fixat håret och tagit på mig kläder och sminkat mig, nu vill jag bara krypa ner i sängen och försvinna. Jag förstår inte ens varför jag ska envisas med att försöka leva mitt  liv när jag vet vad det är jag har och att det räcker med att ta på sig träningskläderna på morgon och sen duscha av sig och hoppa i kläder jag inte behöver visa mig ute i.

Sorry, I didn't make it.