Det som jag vaknade till idag känns som en helt annan livstid. Jag vaknade upp efter färre timmars sömn än de jag låg och tänkte på vad som händer nu och vad jag borde göra. Och vad jag kände igår kväll känns starkare nu än någonsin, men natten och den här dagen säger mig att det är något som är fel med allt det här och att gå vidare är ett större steg än du tror, jag är aldrig beredd att ge upp en nära vän för ingenting. Jag är inte beredd att släppa taget om någon som står mig så nära som du gör.

Ikväll är dock bara ett av många exempel på vad som får mig att tvivla på en hel del saker. Jag körde mina två bästa vänner överallt idag och ikväll, och på ett sätt är jag så glad att de hittat tillbaka till varandra. Samtidigt ville jag bara stänga av allting när jag körde dem in till stan ikväll, slippa frågor om hur jag känner och hur jag mår, slippa behöva höra hur tråkigt det är att jag inte följer med när alla ändå är medvetna om hur allting ser ut. Om hur det alltid varit. Jag ville slippa känna mig berörd, varken glad eller ledsen, bara få ställa upp och få tacksamhet tillbaka. Tacksamhet för att jag inte lägger mig i, tacksamhet för att jag ligger här hemma och väntar, håller tiden för att de ska få ut så mycket som möjligt av den här kvällen.