Det blev ingen träning. Men ville det så himla gärna. Antar att latheten sitter i när man väl börjat lata sig, och att komma igång igen känns så otroligt segt. Men det var inte bara det som hindrade mig idag. Benet som hon körde in i känns fortfarande ganska trasigt och detsamma gäller ryggen, och utan ben och utan rygg vet jag inte riktigt vad man kan utföra för övningar? Det mesta man gör utgår från att dessa två fungerar normalt. Bita ihop kan jag alltid göra, men tror inte det är så bra för kroppen i slutändan.

Har märkt att min smärttröskel har ökat ganska rejält. Både vad det gäller fysiska och psykiska påfrestningar. Förut tror jag aldrig jag ens hade kommit på tanken att ställa mig upp efter en sån krasch, än mindre välja att gå in genom sjukhusdörrarna istället för att sitta i en rullstol. Och sist men inte minst envisas med att vilja gå i trapporna på hotellet (vi bodde högst upp) trots att jag knappt kunde gå. Jag tror att om man tillåter sig själv att känna smärta då känner man den också, och jag vet att jag hade kunnat låta mig själv tro att jag hade så ont att jag inte kunnat gå ett steg. And maybe it did too.



Nu ska jag fara hem till Roger igen och se film och mysa, as always.
God natt :)