För varje dag som går känner jag hur allting glider undan, hur allting som jag tagit till mig har blivit något jag måste bevisa att jag kan, hur jag använder det på samma sätt som allting jag "visste" förut. För varje dag som går smyger saker som andra påverkat mig med in i mitt eget beteende och i slutet av dagen finns det ingen jag hatar mer än mig själv.

Jag är trött på att bli sårad, trött på att behöva oroa mig. Men allting som kommer ut ur mig är bara en dålig ursäkt för vad jag egentligen behöver göra åt mig själv. Att brottas med det dagligen och göra det för min egen skull. Jag kan inte göra något för min egen skull och har aldrig gjort. Och att göra det för alla andra men att allting man gör fortfarande är fel, det bryter ner mig.

Jag har så många brister, och de fel jag gjorde kommer alltid finnas där och påminna mig om vilken vändning livet tar när man gör ett felsteg. Men under hela mitt liv har jag själv suttit där och tagit emot misstag från andra utan att de fått ta några konsekvenser, och jag orkar inte se mig själv i spegeln snart. För varje fel någon gör mot mig påminner jag mig själv om allting jag gjort och även om jag orsakde allt så önskar jag bara att slippa känna känslan av att jag svikit någon. Vare sig det var du eller jag.

Vad jag än gör kommer allting komma tillbaka till mig och jag vet inte var jag ska börja för att få ett slut.