Bara för att man ber om ursäkt betyder väl inte det att det är okej att fortsätta göra dumma saker? Jag har fått lära mig den hårda vägen att ett förlåt är ingenting värt så länge man fortsätter att göra samma misstag. Och ett misstag är en olyckshändelse. Men när man ber om ursäkt för något man gör medvetet, då börjar jag undra vad det är man ber om? Jag ska väl inte behöva acceptera andras val när de uppenbarligen sårar mig bara för att de är medvetna om att de gör det?

Bara för att jag inte skriker och gråter längre så fort det är något så betyder det inte att det är okej, och det kommer aldrig bli. Och det gör nästan mer ont att få höra alla ursäkter och lov om bättring när det tydligen bara blir värre och värre, men fler och fler lögner? Lögner för att skydda mig från sanningen svider dessutom mer än sanningen själv!