Vänskap är något jag aldrig riktigt haft. Något jag snart har haft ett år på mig att försöka förstå mig på, och jag förstår fortfarande inte. Antingen är jag bara naiv och tror att vänner ska betyda lika mycket, att om man släpper in någon i sitt liv att man blir insläppt hos dem med. Att om man inte passar in i någon annans liv, att man då kan få veta det och få det förklarat för sig.

Min berättelse är inte så lång, och jag har berättat den många gånger för dem som finns i mitt liv. Trots det upprepar sig allting gång på gång och jag förstår inte hur? Varför? Vad i helvete gör jag för fel?



Det sårar mig när de som jag kallar mina vänner inte ser mig som sin vän. Det sårar mig när de som jag kallar mina vänner inte behandlar mig som en vän. Det sårar mig när de som jag kallar mina vänner inte förstår att de sårar mig.

Om jag vill berätta något så är jag glad att; om mina vänner ställer upp på att lyssna, att de då lyssnar och inte pratar i sin mobiltelefon. Och att om de säger att de är okej med något, att det då är så jävla okej det bara kan bli och inte att man går bakom ryggen på mig och "är precis som vanligt" när man inte är där.

Och min pojkvän har en egen mobiltelefon. Ring honom. Svarar han inte, då svarar han inte. Och bry dig fasen inte om att ringa mig om det inte är mig du vill prata med. Och bry dig fasen inte om att prata med mig om du inte ser mig som en vän. That's it.

I refuse to be anybodys last choice.