Den här morgonen började inte bra. Har kankse sovit fyra timmar i natt. Sedan fick jag ett meddelande som gjorde att jag bara vill ta nästa flyg ner till Stockholm och bara sitta där brevid honom. Bara få vara nära , få hålla om, ta hand om honom. Det finns inget sätt att beskriva hur orättvis den här världen är, men jag har sett det och jag har sett vem det drabbar. Och jag blir bara så arg, för någon gång kan det väl ändå få vara bra? Någon gång ska han väl ändå kunna få göra någonting som han älskar utan att det ska göra ont, utan att det finns något som stoppar honom?!

Var så ledsen igår för att du aldrig ringde, för att telefonen var tyst hela dagen, och jag bara hoppades att du för en gångs skull skulle ta upp telefonen i två sekunder och säga hej. Idag är jag arg, för att jag slutade oroa mig, för att jag lät dig slippa undan. Man vet aldrig var som kan hända, man vet aldrig om man får en ny chans imorgon.

Och det är när man slutar oroa sig,
som sådana här saker händer.