Jag känner mig så otroligt ensam just nu. Därför att ingen i hela den här världen kan förstå sig på min saknad och hur mycket han betyder för mig. Det spelar ingen roll om jag förklara allt han har gjort för mig eller den lycka jag känner av att få vara i hans närheten, för det är ingen som förstår hur stort det är för mig.

Och det är bara en dag kvar nu och jag mår så dåligt. Allt jag vill säga är att han ska stanna kvar, eller åtminstone att vi klarar det tillsammans. Men när jag säger hejdå tidigt på fredag så vet jag inte hur länge det dröjer innan vi ses igen, och om det någonsin kommer vara samma sak.´

Jag borde stå och packa rogers saker nu, men jag kan inte. Jag kan inte vika ihop kläderna eller sätta dem ner i någon väska. Jag vill bara riva upp allt igen och sätta in dem i lådorna och låsa. Jag trodde jag skulle klara det här men jag funderar på att fara hem.. även om det inte hjälper någonting.