Jag kommer komma till en punkt då allting spricker, men än så länge har jag inte vågat känna efter. Jag är rädd för att allting ska bli meningslöst och det enda jag har ork till är att ligga i soffan och gråta. Men ändå så har allting börjat kännas mer och mer meningslöst eftersom att det inte går att byta ut något som betyder så mycket mot saker som i stort sätt aldrig kan väga upp mot det jag förlorat. Och hur många vänner jag än har här så finns det ingen som förstår...


Jag tror inte att jag kommer lämna det här bakom mig, det kommer alltid vara med mig och hur lite jag än vill att det ska påverka mina val och min framtid så är det exakt vad det kommer göra. För det känns som att gå vidare innebär att lämna både en del av mig själv efter mig, men även svika den person som gett mig den biten.