Att går vidare innebär för mig att kunna leva mitt liv utan att varje dag behöva tänka på den person jag saknar mest och den person jag vill tillbringa varje minut med, och kunna må bra. Även om den personen är en del av mitt liv! Inte något annat.

Igår sprack det. Eller nu på morgon och jag hatar känslan av att paniken sprider sig ut i varje kroppsdel och det gör så ont. Jag vill egentligen bara lägga mig ner och gråta och jag vet att nästa samtal kommer gå till den person som kommer få mig att gråta ännu mer, men jag har nog aldrig sagt att bakom tårarna ger mig den rösten ett lugn mitt i den paniken. Vet inte bara hur jag ska kunna skjuta den ifrån mig nu när den väl har kommit in...



Jag kanske ha fått en vän, men vad jag fick byta ut mot det är inte jämförbart. Så hur mycket jag än uppskattar dig som vän, så är det en bit som saknas. Och det vet du.

Och jag är ledsen att allting handlar om dig. Men just nu gör det det.. enbart om dig och ingen annan.