Sitter här i mörkret i en av Rogers gamla, stora tröjor. Den har legat i min garderob i evigheter och den har slutat lukta så som bara han gör. Ibland längtar jag tillbaka till de dagarna och kvällarna då han hade på sig den här tröjan. Då var han någon annan, någon som jag tyckte om på ett helt annat sätt än vad jag tycker om honom idag.

Efter två och ett halvt år har jag svårt att förstå hur jag kan sakna någon varje kväll, även fast jag i princip ser honom varje dag. Många av er skulle säkert säga att allt jag saknar är tryggheten, att slippa vara ensam när mörkret tränger sig på eller när ensamheten blir för tung att bära. För två och ett halvt år sedan hade jag fortfarande inte hållt med er, men den frasen hade varit så mycket mer sann än vad den någonsin kommer bli igen.

Det jag saknar är något som bara han kan ge mig. Jag saknar hans doft, på kudden, på täcket, i mina kläder, i hans kläder som han lämnat här. Jag vet att jag har funnit en vän för all framtid, och att han alltid kommer finnas med mig var jag än är. Men sure as hell att jag kommer sakna hans doft, för den påminner mig om alla stunder då jag verkligen har fått vara lycklig.

Det är inte tryggheten i sig som jag saknar eller behöver, för jag har funnit mig själv så pass att jag kan skapa den på egen hand. Det är den tryggheten jag får av hans doft som jag saknar, den tryggheten som bara han kan ge mig.