So there goes my life, passing by with every exit sign..


Jag har hela tiden sett på och obeseverat. Tagit mig tid att se men aldrig att röra. Aldrig någonsin har jag sagt ifrån med gott samvete, stått upp för det jag tror på utan att tro att det är fel. Men jag är rädd att säga ifrån, rädd för att bli lämnad ensam.  But I can't really see the difference anyway.

Jag är trött och kommer snart somna här i soffan med mina ljus och Operah på tvn. Snön har ramlat ner från himlen idag i stora samlingar av snöflingor. Jag längtar till vintern, jag längtar till kalla men mysiga kvällar med te och ljus och julkänsla.

Jag väntar på att våga ta klivet ut och börja leva mitt liv. I think I deserve that now...